Else Lasker Schülers lyriska författarskap framstår som ett av 1900-talets viktigaste på det tyska språket. Samtida och vän med många av de tyska expressionisterna under början av förra seklet – som George Trakl och Gottfried Benn – skiljer hon sig från dem genom att odla en religiöst färgad kärleksdikt och en poesi med erotiska drag och uttalat sionistisk identitet. Hennes vänporträtt i diktform är varma och generösa. Hennes rolldiktning tog gestalt även utanför boksidorna i identitetslekar som idag kanske skulle kallas queera. Urvalet spänner från debuten Styx (1902) till Mein blaues Klavier (1943) två år innan författarens död i Jerusalem. 

Fråga inget – jag lyssnar 

till dina ögons rushonung. 

Natten är en mjuk ros, 

kom, vi lägger oss i kalken 

och sjunker allt djupare ner – 

jag är trött på döden!