I Jila Mossaeds nya dikter är döden starkt närvarande. Här finns sorgen över de bortgångna som är på väg att slukas av glömskan. Men även orden hotas av död. Kampen mot språklösheten gör likväl att orden till sist får liv, likt plötsliga irrbloss. Trösten finns i minnet av modersfamnen, hos den mottagande naturen och i en pockande kärlek. Dikterna ger även röst åt en kollektiv smärta: över resta murar, avrättningar, alla tystade röster. Vredgad inväntar poeten gryningen, ljusets uppror.

Här står jag och trampar av vrede 
Har trampat mer än tusen år

Härfågeln plockar 
mytiska ord ur min mun 
och försvinner

Nu har vi inga vingar längre 
Vi är tysta igen
Jorden förnekar oss

Mina grannar har lämnat sina hus 
De gick till havet
väntar på att hämtas av en andlig våg

Här finns bara tystnaden
Jag längtar efter att få tillbaka rösten 
Den ska återkomma
innan mörkrets fullkomliga ankomst

Pressröster om Orden är försenade:

”Hos denna sinnliga poet är världen nedtonad men satt i bidande väntan. Denna värld, oftast skogbeklädd, är besjälad och levande, som en stark kontrast till den betonade värld som dikterna också speglar. Så tillkommer Mossaeds poesi i denna pendling mellan det nedtonade och det betonade, med mörker och död som kampas mot ljus och liv. Det genererar ytterst starka dikter, i en bok som är både storartad och blygsam, och som man läser med stillsam förundran och våldsam klarhet.”

Bernur

”Men denna ordprakt står mot en fond av mörker. Den färggranna glädje som naturen bidrar med är snarast uppflammande bloss av ljus i en diktsamling där döden gör sig påmind nästan överallt. Ibland kan det göra rent ont att läsa, som i dikten som inleds: ’Nu har ni fjällat mig / Jag är hudlös’. Det är en uppvisning i konsten att skala av och skaka om, där sista raden lyder: ’Nu är smärtan min nya hud’.”

Ann Lingebrandt i Sydsvenskan

”Orden är försenade uppvisar dock inga spår av skrivkramp eller möda. Poesin porlar fram som den ska därinne i boken, i korta och rikt smyckade sekvenser, grundligt jordad i en romantiskt mystisk tradition med drag av såväl persisk dualism som Stagnelius eller varför inte Ekelöf.”

Petter Lindgren i Aftonbladet

”Orden är försenade är inte en diktsamling för den som söker ekvilibristisk briljans på pappret. Det går att läsa igenom den snabbt, men då missar man hela ärendet. De förrädiskt enkla dikterna kräver att läsaren går dem känslomässigt till mötes, på något sätt svarar och lyssnar in. Vi kommer alla försent till orden. Men om vi stannar hos dem, lite längre, går det kanske att leva och stå ut.”

Anna Hallberg i Dagens Nyheter