Camilla Hammarströms nya dikter är kärlekslyrik med ljusa och dova klanger. De älskande kropparnas plats i rummet sonderas. Omgivningen tas in och färgas av förhoppning och ängslan. Världen byggs upp och faller samman i förälskelsens skapelsevåndor. Bilden av den älskade är en fixpunkt som svårligen låter sig fångas. Ömsint envisas dikten med att likväl försöka.

Ord som får mening när du
stryker över mynningen.
Fröhus liknande en klase 
fruktkart. Du kom. På håll
med rasande lockar syntes
daggens blänk. Trädskuggor
gör marken fläckig.
Du ingjuter i mig. Åska.
Mörkt och blint går det
mig till sinnes.