Selene Hellström, Vi dundrade
ISBN 978-91-531-4586-8
Recensionsdatum 2026-01-26
Vårt pris: 200:-
Presskontakt: Lotta Muth, 073–064 63 07
I Selene Hellströms nya roman Vi dundrade reser en kvinna till Portland, USA, på jakt efter sin försvunna barndomsvän. Hon söker bland missbrukare och hemlösa, lodar i minnet för att förstå den vänskap som under fyra decennier kommit att prägla dem båda. Som flickor möttes de i Stockholmsförortens radhusområde och som unga kvinnor gav de sig ut i världen, båda för att lämna något bakom sig. Vi dundrade är ett brutalt blottläggande av det mörker som vänskap och lojalitet också kan rymma.
Känner du? Han vädrar. Menar du carbonaralukten? Jag lutar mig fram, suger in luften. Jag äter inte kött, säger jag. Vegetarisk carbonara, har du aldrig ätit det? Han sniffar igen. Men det är ju något kemiskt. Jag tror det kommer från centralvärmen där. Luktar det från din fläkt också? Jag tänder lampan och han tar några steg in i rummet med sina kritvita sneakers, böjer sig ner framme vid fläktintaget. Han står där med händerna på knäna, rumpan putande och jag tänker att jag skulle kunna putta honom. Han är liten och smal, fläktgallret stort som en källarglugg. Om gallret satt löst skulle han falla rakt ner i trumman.
Selene Hellström är författare, skrivlärare och redaktör. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande och har därefter utkommit med två romaner. Hon är även aktuell med Liv pågår – 99 röster i Roslagen, ett dokumentärpoetiskt verk som hon skrivit tillsammans med Joanna Wåhlin.
Pressröster:
Hellströms språk är yvigt men inte vildvuxet. Exempel: ”En storm skövlade träden i vårt bröst och den första vattendroppen slog ner på vår hjässa.” Killarna har koboltögon. Huvudpersonen är författare, vilket förstås förklarar en benägenhet för avancerat bildspråk, som i en obetalbar skildring av att vara bakis på nyårsdagen: ”Min egen kropp släpade på det förra århundradets alla gifter.” /…/ Hellström har en förmåga att med impressionistisk skärpa ge liv åt sin huvudperson och den besvärliga jakten på den försvunna vännen, som förstås lika mycket är en jakt efter den egna ungdomen. Att försonas med det man gått miste om och med den man blivit är inget som görs i en handvändning. Det konturlösa i sökandet är i samklang med innehållet i romanen.
Bernur i Howsoftthisprisonis