Marie Tonkin
Lili Marlene
ISBN 978-91-85725-84-7
Vårt pris: 200:-
Utkommer maj
Jag en människa med handväskan full av
rödhakar som övervintrar som
eldstrimmor ur någon saga, vände mig en dag
bort från ödets ljusskygga gudinnor,
skytteln som stannar till byter varv, lägger om
färg, saxen av guld, deras aldrig darrande
händer, och såg in i dina mycket mörka långt
bortifrån kommande helt mänskliga ögon.
I Marie Tonkins nya diktsamling vecklar en släkthistoria ut sig i skuggan av Andra Världskriget. Folklore och legender från Cornwalls sydkust blandar sig med det förflutna och samtiden. Det handlar om minne och tid, förlust och kärlek. Mellan dikterna skriver en soldat brev från en trädgård. Snart är han på väg över den stormiga Engelska Kanalen de där ödesdygnen sommaren 1944. Det enskilda och specifika tar över historiens tablåer och blir till ett utforskande av identitet. Ur tystnaderna i det förflutna formas den personliga visionen.
Marie Tonkin debuterade redan som trettonåring i tidskriften BLM, och som sjuttonåring vann hon Lilla Augustpriset för diktsamlingen Koltrastar och vinteräpplen. Hon tilldelades Bibelpriset 2023, och hennes förra diktsamling, Sulamits bekännelser, nominerades till
SvD:s litteraturpris 2024. Lili Marlene är hennes sjätte diktsamling.
För pressfoto: mejla till info@lejd.se
Redaktör: Lars Hermansson
Kontakt: tel: 0709 – 732328
Recensionsdag: 25/5
Pressröster
Det är en ynnest att bevittna den utveckling Marie Tonkin befinner sig i. Hon har som poet ett helt eget uttryck. Det här kanske låter som en truism, likväl som att poeter nästan undantagslöst är ”kompromisslösa”. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad hon skulle göra annorlunda: det här är poesi som livar upp, trots eller tack vare sitt mörker, och genom hela samlingen finns ett underförstått hopp, en spirande optimism som faktiskt är starkare än alla onda krafter som försöker förgöra oss.
Bernur i Howsoftthisprisonis
Tonkin kan skriva starka dikter av klassiskt snitt, med en diktion lika vältajmad som Espmarks, ett bildspråk spänstigt som Tranströmers. /…/ Lili Marlene är ett steg framåt i ett författarskap som, kanske delvis just på grund av sin otidsenlighet, nog kan bli omtyckt av rätt många poesiälskare i landet framöver. Det skulle i så fall vara högst välförtjänt.
David Zimmerman i Sydsvenska Dagbladet
Under läsningen kommer jag stundtals att tänka på den danska författaren Josefine Klougart, vars texter kan få läsarens medvetandeström att liksom skruvas ned i tempo, i takt med att sinnesintrycken skärps. Tonkin gör någonting liknande med sina tätt placerade bilder och metaforer: ”Släck alla stjärnor, kamma mitt hav, / packa ner månen i byrålådan, / vik ihop strandremsan till ett bandage”.
Hedvig Ljungar i SvD.
… att jag uppehåller mig vid de här raderna handlar framför allt om den där handväskan full av rödhakar. Jag har läst och läst om och nej, jag kan inte svara på vad bilden ”betyder” – men jag vet att den tillför en extra dimension till dikten, kanske just för att den inte låter sig avkodas med något mytlexikon. En lyckad poetisk bild är som alkemi och för texten bortom det rent resonerande.
Per Klingberg i GP
Marie Tonkin skriver en lyrik som smälter samman det patinerade uttrycket med en modernistisk känsla för metaforen. Hon är värd stor uppmärksamhet för sin svindlande förmåga att förnya språket och på så sätt göra världen ny. Det skimrar om hennes rader. /…/ Marie Tonkin är sin egen norm.
Jan-Olov Nyström i UNT
Liksom hos Tranströmer öppnar sig Tonkins dikt mot det personliga minnet, men också mot ett större och universellt minne. Vi får följa den unge Craigue hela vägen från New Hampshire till förläggningen i Cornwall där han förälskar sig i farmorn, och vidare in i hans död någonstans på franska landsbygden, i juni 1944. Ögonblicket sitter som ett yxhugg i boken, i en centralt placerad dikt runt vilken de övriga tycks gravitera på ett eller annat sätt. ”Den som dör i strid”, skriver Tonkin, ”projicerar de sista ögonblicken vidare / i tiden, bryter sig loss ur väven av stumma / skiftningar”. Också hos Tranströmer finns liknande passager, liksom en befryndad syn på dikten som en sorts gränstrakt där det synliga kan idka samkväm med det osynliga, de levande med de döda och så vidare.
Petter Lindgren i Aftonbladet