Lyn Hejinian är en av USA:s mest uppmärksammade och översatta poeter ur sin generation. Hon föddes i Oakland, Kalifornien. På svenska finns sedan tidigare ett urval ur diktverket My Life som Hejinian utökar och uppdaterar med ojäämna mellanrum. Hon brukar associeras med den så kallade Language-skolan. Hennes essäsamling The language of inquiry (2000), ur vilken detta urval är hämtat, betraktas som en milstolpe i amerikansk essäistik med inriktning på poetik.
____________________________________________________
Meningen hos en vanlig sked är den vanliga skeden. Meningen kan inte avskiljas från den. I sin vanlighet existerar den så att säga för att skeda, precis som en matta i sin vanlighet existerar för att matta, och så vidare. I den här meningen kan man säga att när ting tingar så genomför de det vanliga, genomför det vardagliga.
I Lyn Hejinians essäer går förståelsen av världen alltid via språket. Det finns ingen naturgiven förbindelse mellan ord och ting, men i arbetet med språket framträder en moral. Att vara öppen och visa respekt för det säregna är en fråga om hur vi skriver, inte vad. Det handlar om form, om uppmärksamhet, att ta det skrivna på allvar.
Pressröster om Det öppna och det säregna:
Det är i rörelsen mellan att vilja veta och lusten att tillkännage som Hejinian lyckas med konsten att skapa en litterär estetik med existentiella förtecken. På ett sätt sammanfattar den avslutande meningen precis vad det handlar om: begär att veta, begär att berätta. Det är fascinerande och utmanande. På ett sätt blir det både öppet och säreget. Det öppna ger det säregna. Det säregna blir öppet. Det är en modig och viktig text, fascinerande.
Kristian Lundberg i Aftonbladet
Hejinian frågar: ”Kan formen göra det primära kaoset (det råa materialet, den oorganiserade impulsen och informationen, osäkerheten, ofullständigheten, väldigheten) artikulerat utan att beröva det på dess enorma generativa kraft? Kan formen nå ännu längre och faktiskt generera den kraften, öppna upp osäkerhet mot nyfikenhet, ofullständighet mot spekulation och förvandla omätlighet till överflöd?” Hennes svar är förstås ja. ”Form”, tillägger hon, ”är inte ett fast föremål utan en aktivitet”. Varför en aktivitet? Därför att detta ord för Hejinian bara utgör ytterligare ett namn på tänkande självt. Det som äger rum i denna bok inte minst. Det som gör det till en bok att såväl tänka som leva med.
Gabriel Itkes-Sznap i Svenska Dagbladet
Jag tycker det svenska titelvalet väl fångar hennes poetik. Hon syftar till en öppen, ”maximalt upptänd” text, som är flertydig, öppnad för läsaren, och avvisar författarauktoriteten, till skillnad från en stängd, som är inriktad på en enda läsart med författaren som kontrollerad och kontrollerande instans. Men motsägelsefullt nog är öppenheten också det som gör en text säregen. Och Hejinians texter är verkligen säregna. Poesins uppgift, menar hon, är ”att skapa frasen det här händer och genom detta väcka den känsla som korresponderar med den – en känsla av nyhet, ja, och av förståelse – en upplevelse av vitalisering av tingen i världen, en bekräftelse på världens livlighet […] en känsla av att leva våra liv.”
UKON i Sydsvenska Dagbladet