Marie Tonkins nya diktsamling undersöker berättelsen om den romantiska kärleken mot en fond av legend och faraoniska myter. Nuet och forntiden krockar när farao Hatshepsut i en svit på sapfisk strof går ut ur sin grav och reser i ett samtida Egypten. I dialog med biblisk kärlekspoesi tematiseras närhet och främlingskap, exil och mörker, minne och dröm. Med förhöjd innerlighet söks kärlekens vinddrag över den omstörtande tiden.

Så lätt skulle jag kunna framkalla dig
igen från den tiden, men gör det bara
sällan, som om den långa exponeringen
skulle blända för skarpt.

Bergen mörknar i tunga veck. I dina ögon inverteras
natten. Över tusentals år av utslocknade kulturer
reste jag till dig. Plankton tändes i vattenbrynet,
som pärlor ur någon ilandfluten legend.

Säg vilket mörkerrum vi besökte,
du som mötte mig vid bussen en Sinaikväll
och de kringdrivande muserna
la sig sida vid sida på stranden.

Marie Tonkin har de senaste åren givit ut en handfull diktsamlingar, senast Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt (Black Island 2022). Hon har översatt ett dikturval av Else Lasker-Schüler, Pärlor ur min krona (Lejd 2022) och dikter av den walesiska poeten Menna Elfyn, Cellängel (Black Island 2023).

Olof staplar ved. Först på Bolaget, sedan hemma. Ved måste en ha. Och ved så det räcker, och ved till i morgon, och till om det blir kallt. Såga, klyva, stapla, täcka, torka.

Det är 1945 i en västerbottnisk kustby. Lilian och Margareta försöker dölja sin innerliga kärlek, även för varandra. Margareta sörjer sin far, och hennes mor Tua begraver sin sorg i tankar och sysslor. Alf drömmer sig bort från trakten och sin våldsamme far, men han älskar sin mor Moa och sömmerskan Lia. Freke Räihäs debutroman efter ett flertal diktsamlingar är en kollektivroman som porträtterar ett strängt hierarkiskt samhälle där skogsbolaget regerar med landsfiskalen som förlängd arm. Men ett motstånd gror bland arbetare, folkmusiker och poeter i spe. Alltmedan Bergstöten hoar sitt »Hu bror« och varslar om mörka tider för alla.

Freke Räihä är bosatt i Degeberga på den skånska östkusten. Han är poet, skrivpedagog och översättare med rötter i Västerbotten och Karelen. Sedan debuten 2001 har Räihä gett ut ett tjog diktsamlingar, bland andra Hem för vård och boende (2017), Vittnesbörda (2018) samt Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten (2020). Stanna kvar är hans första roman.

I en magnetisk kapitalackumulation exploateras människokroppar. Emil Boss nya diktsamling kretsar kring en ekonomisk rörelse i tiden, där saker pressas samman, avstånden till billig arbetskraft kapas och kostnader dumpas. Fram träder ett nutida slaveri som leder tankarna bakåt till tiden före arbetarrörelsens landvinningar. Dikten ger röst åt utsatta migrantarbetare, som berättar om ovärdiga arbetsförhållanden och rättslöshet. De kompakta och sammanpressade dikterna samspelar med arbetarnas röster i en helhet som även innefattar bildkollage vilka återger arbetsprocesser och kroppar i den systematiska rovdriften på levande människor. 

Ur Kompression:

Efter fyra månader bad jag om att få ledigt. Javisst, sa han. Du får två̊ dagar per månad, men då måste din fru också̊ börja jobba. När jag var ledig tog chefen mig till sin villa i Huddinge. Jag målade om fasaden, jag skötte trädgården och serverade gäster på̊ några fester. När han ville sparka mig böjde jag mig ner och kysste hans skor. Jag bönföll honom för min dotters skull. Hon går i skolan här och vi blir utvisade om jag får sparken. 

Pressröster om Kompression:

Det är effektivt: som läsare tycker man sig se Mall of Scandinavia som en modern Keops pyramid, bärskogar som samtida bomullsplantage och trälar på elmoppe. Det är experimentellt, men så lättillgängligt att en nyanländ skulle kunna stava sig igenom texten. På så sätt får Boss mig att tänka på 1930-talets kortlivade försök till ”socialmodernism”. Där formexperimenten inte syftade till att skriva för en liten elit – utan att håva in de uthungrade massorna i litteraturen.

Rasmus Landström, Aftonbladet

Ändå är ”Kompression” en sällsam, förtvivlad upplevelse, som i sin helhet lyckas förmedla information om arbete, orättvisa, om skuggsamhällen och vi människor som utnyttjar eller utnyttjas i det, med säreget rå kraft.

Valerie Kyeyune Backström, Expressen

Boss skriver sina kommentarer på ett ödmjukhetens språk som klarar av att ducka för inställsamheten. Successivt framträder en allt mer oskön historia, där den gemensamma nämnaren är människors utsatthet och underläge. Och hur detta utnyttjas av en profithungrig värld. 

Bernur

Det krävs en särskild kunskap om människors levnadsvillkor för att kunna omsätta den till så drabbande poesi. Det här är dikt som vill någonting, men som samtidigt vägrar tumma på stilistiken.

Elina Pahnke, Sydsvenskan

Boss inngår i den svenske arbeidarlitterœre tradisjonen. Han er rett og slett blant dei vigtigaste representantane for den i samtida. Med ”Kompression” forsterkar han den stillinga, men han er framfor alt ein fornyar av arbeidarlitteraturen.

Magnus Nilsson, Klassekampen

Orden biter sig fast. Språket är laddat och precist. Läsningen drabbar mig, gör mig andäktig. Uttrycken som befäster vår tid möter spröd lyrik i perfekt avvägning, vittnesmål läggs till vittnesmål – det är krasst och konkret …

Helena Gillinger, Klass

Emil Boss debuterade med diktsamlingen Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi (Bonniers 2011). Senaste diktsamlingen Acceleration(Lejd 2017) fick ett mycket positivt mottagande och sattes även upp som pjäs på Teater Tribunalen (2019). Samlingen gör upp med New public managements nyspråk och gestaltar den fackliga kampen på Systembolaget samt arbetsförhållandena på vingårdarna i Sydafrika. Han har även givit ut Sydafrikanskt vin: en annorlunda vinbok (Federativs förlag 2019).

Emil Boss är engagerad i arbetarrörelsen och skriver återkommande för Byggnadsarbetaren, Arbetaren och norska Klassekampen. 2021 var han med och startade fackföreningen Solidariska Byggare som arbetar med migrantarbetare i byggbranschen.

Svenska Akademien har beslutat att Doblougska priset 2023 skall tillfalla de norska författarna Brit Bildøen och Gunnar Wærness samt de svenska författarna Krister Gustavsson och Kerstin Norborg. Prisbeloppet är 200 000 svenska kronor per mottagare.

Krister Gustavsson, född i Skövde 1952 och bosatt i Uppsala, är författare och bibliotekarie. Han debuterade som poet med diktsamlingen Nova (1975). 1987 kom romanen ”…bak Himalajas rand…”. Hans senaste diktsamlingar är Andningsbok – Landskapsbok (2013), Toposatopicus (2020) och Varseblivningar (2023). Bland hans prosa märks essäboken Vindbro (2010) och romanen Eldstekel (2016). Gustavsson mottog 2010 Uppsala Landstings kulturstipendium för litteratur. Han nominerades 2021 till Sveriges Radios Lyrikpris för Toposatopicus.

Svenska Akademien har beslutat tilldela Lars Hermansson Gun och Olof Engqvists stipendium för år 2023. Stipendiebeloppet är på 200 000 kronor.

Lejd gratulerar!

Lars Hermanssons nya bok är en hybridbok där dikt, dröm och essä närmar sig samma tematik från olika håll: Hur tillbringa sitt allt kortare liv i en civilisation vars ändlighet tycks allt mer uppenbar? Vem ska sköta drömkrematoriet? Vad kan man inte köpa på Blocket Sörmland?

En liten stark hand 
en stor svag 
i ett avlägset land
på samma dag
i samma vind
men åt olika håll 
en avlägsen kind
ett tomt protokoll

Lars Hermansson, född 1961, är författare och litteraturkritiker och driver konst – och litteraturscenen Bie biennal i sitt sädesmagasin i Bie. Han skriver både dikt och prosa. Handen fingret rymden är hans tolfte bok.

Pressröster om Handen fingret rymden:

I höst ger vi ut två diktsamlingar och en roman.

Mer information kommer!

Emil Boss

Kompression

Poesi

ISBN 978-91-85725-73-1

Marie Tonkin

Sulamits bekännelser

Dikter

ISBN 978-91-85725-74-8

Freke Räihä

Stanna kvar

Roman

ISBN 978-91-85725-75-5

Intresset för konstens förmåga att nå en mottagare har kännetecknat Anders Kappels arbete från start. Han började ställa ut långt innan han tog examen från Konsthögskolan i Stockholm 1987. Hellre än att låta sitt arbete mogna i ateljéns slutna sfär ville han se hur det samspelade med publiken. För Kappel har det aldrig varit frågan om någon envägskommunikation. Oavsett hur självklart ett verk kan framstå i sin skenbara enkelhet bygger det på en medvetenhet om att dess betydelse blir till i mötet med betraktaren. Ledigt kan han inkludera logotyper, varumärken och leka med populärkulturens och den grafiska designens språk. Fast knappt hinner man snudda vid den tillfredsställelse som igenkänningen ger, innan han lågmält men effektivt underminerar dess slagkraft.

Text ur Anders Kappel av Carolina Söderholm, konstvetare och kritiker

---

Anders Kappel (född 1956) har gård och ateljé i Rörum på Österlen. Han studerade på Kungliga Konsthögskolan 1982–87 och har haft en mängd separatutställningar både i Sverige och utomlands, exempelvis på Malmö Konsthall och Galleri Hartwich i Tyskland. Anders Kappel finns representerad i samlingarna hos Moderna Museet, Göteborgs Konstmuseum, Tomelilla Konstsamling samt flera andra institutioner. Han har gjort ett antal offentliga verk i Stockholm – som Geohuset på Frescati, Södersjukhusets entré och Citybanan/Odenplan.

Sidor ur boken:

---

Pressröster om boken:

Efterordet, som publiceras både på engelska och svenska, ger läsaren ledtrådar till hur verken kan tolkas och sätter in Kappel i en tradition där både svenske Öyvind Fahlström och den ryske abstrakte målaren Kazimir Malevitj nämns. Anders Kappel är en trevlig bok, lämplig både som första möte med konstnärskapet, eller som en påminnelse för den som redan är bekant med det.

Halvar Halvarson i BTJ

Är det alls möjligt att förstå någon annan, sig själv, sin djurlika ensamhet. Att räta på sig och vika ihop sig i ett och samma andetag, cigarettrök blir kvar, ett levande nej. Vad har man inte hoppats av henne, hur har man inte blivit besviken.

I sin diktroman Poetskötsel skildrar Lina Hagelbäck sessioner mellan en psykoterapeut och en patient i ett laddat drama med mörka undertoner. Här gestaltas med lyrisk skärpa och svart humor tillvarons bråddjup och poesins kraft som överlevnadsstrategi och som ett språk för kärlek.

Lina Hagelbäck debuterade med den prosalyriska Violencia (2013) som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hon har sedan gett ut både prosalyrik och dikter. Senaste boken är Kometkarta (2021). Lina Hagelbäck har belönats av Samfundet De Nio och fått Kallebergerstipendiet av Svenska Akademien.

Pressröster om Poetskötsel:

Men även om ”Poetskötsel” hade behövt sovras skulle jag absolut inte ha velat vara utan de dråpliga beskrivningarna av den svenska litteraturvärlden. För diktjaget är poesin allt: hon lever med den, andas genom den och citerar kollegor, döda som levande. Men inte ens poesin är en frizon, utan har sina egna uppföranderegler. ”Hur sätta på sig korsetten av poetisk konvenans i anständiga rum” undrar hon. Även här känner hon sig för vild och intensiv och pratar avundsjukt om ”de svala poeterna” som ”sitter säkert i sina avskalade maneger”.

Det finns en ödslighet i de beskrivningarna som är hjärtskärande. Lina Hagelbäcks lyriska journal visar hur svårt det är att försöka hitta en tillåtande plats att leva på.

Åsa Beckman i Dagens Nyheter

 

Hagelbäcks språk sväller och bultar och har ett närmast desperat anslag. Känslorna är heta och förmedlas genom ett särpräglat och oemotståndligt bildspråk. Låt oss kalla det maximalism, eller ”bildeufori” för att använda berättarjagets eget ord. Jag är vilt förälskad i hur Hagelbäck förmår omsluta så väl glödande längtan som avgrundsdjupt lidande, förödande svart självhat och stum skam. 

Alice Hansen, Sydsvenskan

 

Om det tidigare varit patos som varit härskande i Hagelbäcks böcker ser jag en stark dragning mot logos här, eller en drift mot ett förnuftsstyrt tänkande som kan stadga upp känslostormarna. Jo, nog kan jag i den här bokens början uppleva en viss brist på styrsel, men det blir stabilare allt eftersom. Det är en stabilitet som är nödvändig för att bemöta den ångest som hela tiden finns i vår närhet, och Hagelbäck påminner hur nära vi har till sammanbrottet. Jag läser hennes bok som en manual i levnadskonst, som ett motgift mot det onda. Och logos tränger inte heller helt undan patos – här finns dramatik så det räcker och blir över.

Om hennes pappa liksom tidigare fungerar både som hämsko och inspiration, måste jag säga att det är oerhört inspirerande att läsa Lina Hagelbäck, oavsett om det ska kallas poesi eller prosa eller hybrid. Det är en egen plats, och där vistas jag mer än gärna. Den förefaller stiliserad, men vid närmare bekantskap bereder den utrymme för det tredimensionella, det snygga, det effektfulla. Men också ges plats för det farliga: hon skriver en litteratur vars leende är mörkt.

Bernur

 

Ett ingrepp i den mekaniska delen av synförmågan sätter fokus på den ur seendet sprungna varseblivningen. Vardag, landskap samt reflektioner över det som kan erfaras rör sig genom tre kapitel, från jagets akuta situation till Den andres, den åldrande människans, hallucinatoriska resa genom minnen, samtid och framtid.

Krister Gustavssons nya diktsamling Varseblivningar ställer sig genom sitt kroppstema jämsides med de två föregående samlingarna Andningsbok Landskapsbok (2013) och Toposatopicus (2020).

Toposatopicus nominerades till Sveriges Radios lyrikpris 2021.

Ur Varseblivningar:

Du är ett nedstämt instrument och ligger vänd mot väggen.
En människa som vilar så liknar en bergsformation.
Motvilligt vaknar du. Det har blivit februari
och vinterkaktusen blommar.
Du tar fram kameran men lägger den genast ifrån dig.
Utanför köksfönstret gungar fröautomaten i vinden
och av småfåglarnas besök.
Detta hände alldeles nyss men för flera år sedan.
Finkornig snö driver och drev på snedden in över trädgården.
Poeterna sade och säger att snö är som aska
och aska som snö.
Och det är sant, åtminstone så länge askan har tyngd nog att falla.
Därefter blir och blev både snö och aska en förbrukad metafor.
Det var sant och det är sant att träd står nakna inne i snöröken.
Kajan, kråkan, råkan och korpen är inte helt svarta.
På vaxduken ligger brödsmulor från igår.

Krister Gustavsson är född i Skövde men bosatt i Uppsala. Han har sedan debuten 1987 givit ut diktsamlingar, romaner och essäer.

Lejd gratulerar Krister Gustavsson till 2023 års Doblougska pris på 200 000 kr från Svenska Akademien!

Pressröster om Varseblivningar:

Vemodet griper tag om mig i diktsamlingens sista del, ”Den andres elegier”, som är en sorts klagosång över ålderdomen. Jagets skröpliga kropp kämpar med matkassarna upp till lägenheten på tionde våningen, där han sedan får njuta av sill, potatis, och öl i en sejdel från Ikea. I soffan sitter livskamraten, hon har blivit gammal och svag. I min favoritdikt i hela samlingen möter åldringen i ICA-kassörskans leende en kärlek han sedan länge glömt. Han blir generad och tappar ett paket nyponsoppa på marmorgolvet. Allt framskrivet med en enorm omsorg om språket.

”Varseblivningar” är en hyllning till språket, dikten och orden. Diktsamlingens sista strof lyder: ”Men något, likt ådror av flytande levnad, förtäljer om rening genom kärlek och liv genom ord.” Krister Gustavsson skriver det han ser och tänker, rakt och med skenbar enkelhet. Att försjunka i hans varseblivning är en stilla och vacker meditation.

Alice Hansen i Sydsvenskan