Där Folkhammar låter språket genomgå ett bad av riter, ritar Leif Holmstrand i boken oroligt tuschtecknade kroppar i upplösning, kroppar som ger sken av att härbärgera unga viljor som löper amok. Dessa bilder förstärker den oro som orden förmedlar. Här härskar något fördärvligt, men samtidigt helt inbjudande.

Bernur

Det är möjligt att ramsorna inte bara fungerar som lockrop. Jag leker med tanken att de är en slags besvärjelser, och läser dem sedan högt. Det hjälper mig att koppla bort intellektet, dikterna öppnar sig. Jag underkastar mig således ramsornas magi och dras med in i dimman. I takt, inatt. (…) Så för all del: läs denna bok och läs högt! Jag lovar er, ni kommer finna det suggestivt och trösterikt, så här i pestens tid.

Erik Bovin i Opulens

Jag minns inte när jag sist läste så bra svensk poesi om sex och sexualitet. Folkhammar skriver mörkt, tätt, ömt och tungt, men humorn från ”Magisterlekarna” glimmar också till ibland. Och den kärlek han skildrar är rymligare än den tvåsamma. Det är inte en enda man hans sångare längtar efter, det är varandra.

Martina Lowden i Sveriges Radios Kulturnytt