Åsa Nelvin (1951–1981) debuterade som författare 1969 med barnboken De vita björnarna, illustrerad av Hans Arnold. Efter ytterligare en barnbok, Det lilla landet (1971), gav hon 1975 ut sin första roman, Tillflyktens hus , enhälligt rosad av en samtidigt förbryllad kritikerkår. I sitt förord till denna efterlängtade nyutgåva beskriver Marie Öhman boken som en solitär. Den låter sig inte »reduceras till en genrebeteckning eller litteraturhistorisk tillhörighet«. Tillflyktens hus framstår som lika egenartad idag. Med sin djärva komposition, språkliga friskhet och existentiella djup utmanar och fascinerar den sin läsare.

Åsa Nelvin gav även ut romanen Kvinnan som lekte med dockor (1977). Hennes sista bok blev diktsviten Gattet som utkom 1981, några veckor efter att hon tagit sitt liv.

Tillflyktens hus
Åsa Nelvin
Häftad. 264 sidor
ISBN 978-91-85725-10-6
Utkommen 2009
Ca 270:- Vårt pris 175:-

»Boken eller ›romanen‹ är en skildring av en process. Jag vet inte vad termen för denna process heter i kemin, men jag tror att det finns en. Inom psykiatrin är termen förmodligen schizofreni. Ett annat ord i sammanhanget är alienation. Det handlar om hur det är när man inte står ut med att vara den man blev. Bokens ›motto‹ är sista versen ur Lewis Carrolls långa dikt om snickaren och valrossen. Och liksom Alice är någon i min bok på väg mot underland och spegelland. Men den vita kaninen är inte längre urskiljbar.« Åsa Nelvin

Pressröster om Tillflyktens hus:
…en litteraturhistorisk gåva från förlaget Lejd till oss läsare.

Nina Lekander, Expressen

Så länge vi upplever stunder av främlingskap inför världen kommer Åsa Nelvins författarskap att vara aktuellt.

Ida Linde, Svenska Dagbladet

Jaget upphör att vara någon, och närmar sig istället ett slags deleuzianskt blivande. Hon säger: ”jag var ingen flicka. Jag var ingen pojke. Jag var det tredje könet. Jag var det som ska komma”. För en sådan modern jungfru är framtiden, i livet eller bortom, det enda som går att stå ut med, och det förflutna sannerligen bara ett övergrepp.

Jenny Tunedal, Aftonbladet