Är det alls möjligt att förstå någon annan, sig själv, sin djurlika ensamhet. Att räta på sig och vika ihop sig i ett och samma andetag, cigarettrök blir kvar, ett levande nej. Vad har man inte hoppats av henne, hur har man inte blivit besviken.

I sin diktroman Poetskötsel skildrar Lina Hagelbäck sessioner mellan en psykoterapeut och en patient i ett laddat drama med mörka undertoner. Här gestaltas med lyrisk skärpa och svart humor tillvarons bråddjup och poesins kraft som överlevnadsstrategi och som ett språk för kärlek.

Lina Hagelbäck debuterade med den prosalyriska Violencia (2013) som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hon har sedan gett ut både prosalyrik och dikter. Senaste boken är Kometkarta (2021). Lina Hagelbäck har belönats av Samfundet De Nio och fått Kallebergerstipendiet av Svenska Akademien.

Pressröster om Poetskötsel:

Men även om ”Poetskötsel” hade behövt sovras skulle jag absolut inte ha velat vara utan de dråpliga beskrivningarna av den svenska litteraturvärlden. För diktjaget är poesin allt: hon lever med den, andas genom den och citerar kollegor, döda som levande. Men inte ens poesin är en frizon, utan har sina egna uppföranderegler. ”Hur sätta på sig korsetten av poetisk konvenans i anständiga rum” undrar hon. Även här känner hon sig för vild och intensiv och pratar avundsjukt om ”de svala poeterna” som ”sitter säkert i sina avskalade maneger”.

Det finns en ödslighet i de beskrivningarna som är hjärtskärande. Lina Hagelbäcks lyriska journal visar hur svårt det är att försöka hitta en tillåtande plats att leva på.

Åsa Beckman i Dagens Nyheter

 

Hagelbäcks språk sväller och bultar och har ett närmast desperat anslag. Känslorna är heta och förmedlas genom ett särpräglat och oemotståndligt bildspråk. Låt oss kalla det maximalism, eller ”bildeufori” för att använda berättarjagets eget ord. Jag är vilt förälskad i hur Hagelbäck förmår omsluta så väl glödande längtan som avgrundsdjupt lidande, förödande svart självhat och stum skam. 

Alice Hansen, Sydsvenskan

 

Om det tidigare varit patos som varit härskande i Hagelbäcks böcker ser jag en stark dragning mot logos här, eller en drift mot ett förnuftsstyrt tänkande som kan stadga upp känslostormarna. Jo, nog kan jag i den här bokens början uppleva en viss brist på styrsel, men det blir stabilare allt eftersom. Det är en stabilitet som är nödvändig för att bemöta den ångest som hela tiden finns i vår närhet, och Hagelbäck påminner hur nära vi har till sammanbrottet. Jag läser hennes bok som en manual i levnadskonst, som ett motgift mot det onda. Och logos tränger inte heller helt undan patos – här finns dramatik så det räcker och blir över.

Om hennes pappa liksom tidigare fungerar både som hämsko och inspiration, måste jag säga att det är oerhört inspirerande att läsa Lina Hagelbäck, oavsett om det ska kallas poesi eller prosa eller hybrid. Det är en egen plats, och där vistas jag mer än gärna. Den förefaller stiliserad, men vid närmare bekantskap bereder den utrymme för det tredimensionella, det snygga, det effektfulla. Men också ges plats för det farliga: hon skriver en litteratur vars leende är mörkt.

Bernur