Det postuma verketTu sei fuoco e amore (2019) är ett urval dikter och prosa ur Alda Merinis sena diktsamlingar. Här finns bland annat aldrig avsända brev till en läkare på det psykiatriska sjukhus där Merini vistas under åren 1965-72. Dikterna utspelar sig mellan form och kaos, upplösning och återfödelse. Passion blir terapi, mentalsjukhuset platsen för mirakel.
Tro mig, aldrig var ett barn
törstigare efter Gud än jag,
aldrig har en kvinna älskat
med en persikoblomma utan rötter,
flygande genom luften som en stor drake.
Alda Merini (1931-2009) räknas till Italiens viktigaste poeter under 1900-talet och nominerades två gånger till Nobelpriset i litteratur.
Foto: Giuliano Grittini
Pressröster
Utöver Rilke får Merinis dikter mig att tänka på Marina Tsvetajeva, hon som omtalades som att hon inleder sina dikter i trestrukna C, och sedan höjer hon tonen. Merini skriver om tvivel och förtvivlan, om smärtan och lidandet, men hon gör det med en konstruktiv energi som får dikterna att överskrida de potentiella begränsningarna som kunde få dem att tyngas av sorg och elände:
Om bara den gudomliga bitterheten var vår,
de oräkneliga tårarna hos människor
som inte vet hur de ska lösa in
sina smärtor och som klagar över dem
som om smärta vore ett straff,
när det är det yppersta samlaget
med den gudomliga kärleken.
Det spelar mindre roll om vi kallar de här dikterna för bön, besvärjelser eller anrop – det som betyder något är att de är, i Rilkes mening, fullkomligt nödvändiga. Merini lyckas bli både dunkelt besynnerlig och helt begriplig. Hon rör sig fritt och gränslöst mellan olika discipliner – den litterära, den religiösa, den psykiatriska – och hittar skönheten där du minst av allt förväntar dig att den ska husera.
Sten är en enda lång dikt om en tid där kriget kommer tillbaka till Europa. Vilka ord blir ens möjliga? Det är också en dikt om ett förlorat land som bara återstår som en bokstav på marken, en legend om landets enda invånare, två skrivande som sprang bakåt genom historien tills den var öppen.
jag smular sönder en bön
mellan fingrarna
strör den över marken
att öppna munnen
och i samma ögonblick
är vattnet där
Foto: Unn Hjolhman
Pressröster
Det är en ful värld vi lever i. Men där finns också en skönhet som måste tas för sann (lex John Keats). Krook når fram till denna sköra skönhet i den här boken, i vad som verkar vara en formel för det som gör att vi överlever och uthärdar.
Priskommitténs motivering lyder: ”Krister Gustavssons författarskap omfattar både prosa och poesi. Språket är minerat med det oväntade och otänkbara. Krister Gustavsson skriver om livets stora frågor i vardag liksom fantasi: dikter med stor sprängkraft och livsavgörande betydelse.”
Elsiepriset är Studiefrämjandets litteraturpris i Elsie Johanssons namn och tilldelas en författare i Uppsala län som skriver i Elsie Johanssons anda. Prissumman är på 20 000 kronor och delas ut i samarbete med Litteraturcentrum i Uppsala län
I Jila Mossaeds nya dikter hotar tystnaden i form av främlingskap och förgängelse. Döden ombeds att komma varsamt. Träden, havet och stenarna är poetens förtrogna. De ger skydd och utgör tysta vittnen till övermaktens framfart med natur och människor. Spirandet utmanar våldets profeter och despoter.
En svit tillägnas den fornpersiska gudinnan Anahita, som råder över fruktsamhet och vatten. Hon sänder regn över markerna och får mjölken att rinna till i mödrarnas bröst. När hon äntrar poetens rum blir myten levande verklighet. Arvet från urmödrarna är kroppsligt närvarande och förs vidare till världens alla upproriska döttrar.
Det är nära skymningen Kvinnor i rött sörjer de döda
Erövrarna är borta Kvar är döda kroppar och krossade skulpturer
En äldre man går genom ruinerna och skrålar om glädjens återkomst
Utanför templet står en kvinna och sjunger rasande
Svär vid månens ansikte att i Susa föder vi nya flickor som kallas Anahita
Pressröster
För att läsa Mossaed måste man vara beredd att stanna upp. Dikternas auktoritet är inte tvingande, snarare milt metafysisk. Orden är sköra, de kräver att någon förstår språket och vill höra. Gör man det häpnar man snart, över hur hon kan teckna så fullödiga bilder med så få ord. Över hur metaforiskt tvetydiga, men intuitivt enkla hennes dikter samtidigt är. Över hur också uppgivenhet kan förmedla så mycket kärlek.
Lyra Ekström Lindbäck i Expressen
Jag tillhörde vindarna måste vara årets vackraste svenska boktitel, och den tillhör Jila Mossaed. /…/ Det är hennes tionde diktsamling på svenska. Hon skriver en poesi som på ett sätt kunde kallas tidlös, men samtidigt – samtidigt! – är den starkt beroende av den tid som den är tillkommen i. I dikterna finns något som kunde kallas kosmisk kärlek, en vid definition som överskrider alla begränsningar. Överlag uppehåller sig Mossaed vid gränstillstånd, vid förvandlingar, vid transcendens. Hon skriver utförligt om drömmar och hur språk både kan förloras och erövras. Allt det här utförs med varsam men konsekvent hand – en hand som pekar ut en färdriktning för poesin, en riktning som inte sviker eller tvekar, ens när språket blir ett gap som hotar att svälja dig i mörkret. Där blir kärleken det enda som inte gör ont, och språket det enda som får oss att överleva
Bernur
Duet i Mossaeds dikter väcker en otålig lust i mig att sätta samman och förstå. Kanske är det också diktens och poetens drivkraft – att försöka sammanföra det som har delats, närma sig det avskuret andra i hopp om att förlora sig där och övervinna ensamheten.
Ylva Gripfeldt i Örnen och Kråkan
I den första av de fyra sviterna som utgör Jila Mossaeds ”Jag tillhörde vindarna” finns en så fantastiskt vacker dikt, kanske den vackraste jag läst i år:
”Du ser ut som
en bortglömd ocean
när du sover
Kärl för kärl
häller jag dig
i mitt hjärta
En dag vaknar du
i djupet av mig”
Jag får lust att använda dikten, skicka dikten till den jag är kär i, rycka dikten – på ett möjligen brutalt vis – från boksidan. Den går att läsa som en kärleksdikt, som en öm dikt, men lika möjlig är den att läsa som en dikt om erövring och förlust. Vem är det som iakttar vem?Är det ett tudelat jag som dricker sig själv? Hur är det att vakna ”i djupet av mig” – är det en trygg plats, eller ett fängelse?
Hanna Johansson i SvD
Sådan är denna diktsamling, en spegelsal där verklighet och myt, samtid och historia reflekteras i varandra och för läsaren i en evig dialog. Scheherazade öppnade var natt upp sin fantasi och skaparkraft, var natt räddade hon världen åt morgondagen. Jag tillhörde vindarna är en nattlig bok, en poets förtvivlade försök att genom dikt och berättelse göra motstånd mot den mörka övermakt som finns inom och utom en människa. Det är en ojämn kamp, sådan är världen, och den vackra, fascinerande färden mot mörkret slutar i en ovisshet som trots allt kan innefatta en aning hopp.
Arne Johnsson i Tidskriften Balder
Språket präglas av en oerhörd stringens. Stroferna är – som så ofta hos Mossaed – relativt enkla vid en första anblick, men därunder göms något mycket större när läsaren väl stannar till. /…/ I all sin lätthet framstår ”Jag tillhörde vindarna” stundtals som en bedrift av yppersta klass, med Anahita, fruktbarhetens och vattnets gudinna, som ledstjärna.
Gabriel Zetterstrtöm i DN
Foto: Eva Bergström
Jila Mossaed är ledamot av Svenska Akademien. Hon har gett ut ett flertal diktsamlingar, senast Orden är försenade (2021). Bland utmärkelser kan nämnas Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019), Erik Lindegrenpriset (2019) och Werner Aspenströmpriset (2023).
Att återvända är omöjligt. Ändå prövar Kristofer Folkhammar i sin nya diktsamling att genomkorsa ett småländskt barndomslandskap. Det är en sårig topografi där trevande sexualitet utmanas av latent våld. Måla är ett poetiskt universum där kött och känslor bär den älskande. Vardagssol får honom att lyfta över markerna.
Pressröster:
Folkhammar visar att det privata kan bära det universella i en attraktion: åsynen av någon som glittrar och att det finns någon som ser det, men som inte ges tillträde. /…/ Jag har svårt att föreställa mig SD-anhängare läsa Folkhammars dikter med behållning.
Bernur
”Sugrörsbred”, ja. Dikten är påfallande rik på munnar. Dessa spottar, kysser, andas och suger på karameller (och förknippas ju i allmänhet med motståndskraft: man ”biter ihop”, man ”sväljer” en oförrätt …). ”Långt bak / i den store killens / breda hals” sitter dessutom ”en hemlig körtel”. Detta oemotståndligt hiskeliga ord inkarnerar den rödglänsande och lite genanta kroppslighet som genomsyrar bildspråket. I den fjärde sviten, den fantastiska ”Enkel mylla”, blir det tydligt hur även stumma föremål äger en sorts liv, som de ju ofta gör i barnets (och poetens) fantasi: ”Solen följde människorna genom samhället.
Rebecka Kärde i Aftonbladet
Kanske kan man faktiskt säga att hela författarskapet här kommer tillbaka, och kommer till tals, i delvis nya kläder. Samtidigt ter sig ”Måla” som ett måhända inte särskilt stort, men ändå spännande kliv i en bitvis ny riktning – och som ett verk det är svårt att bli riktigt klar med eller klok över. Framför allt är detta en diktsamling som blänker, och bitvis bländar, med sin skarpa och vackra klarhet.
Sebastian Lönnlöv i SVD
Det mest vardagliga skimrar med en stram och nykter exakthet som för tankarna till Bodil Malmstens dikt ”Döden 1986”. Språket och meningarna flyter fram i magnetisk imperfekt, med samma koncisa tillvägagångssätt som i tidigare nämnda roman.
Gabriel Zetterström i DN (romanen han nämner Kristofers förra bok Är det barnen, baby?)
Vi är så långt hemifrån nu ljuset i vårt söta splitter från en gammal horisont den lyste som en hemlig bensinmack.
*
Det är en bildrik diktning, i vissa delar påfallande kroppslig, tydligt förankrad i tid och rum. Bitvis är det våldsamt och rått. Men hela sviten genomsyras samtidigt av ett upphöjt lugn, en högtidlighet, nästan salighet, som berör på djupet. Det finns, i bästa mening, något tranströmerskt över projektet – skarpa naturbilder som öppnar upp mot det såriga och sköra och allra mest heliga i existensen.
Amanda Svensson i Expressen
Foto: Eva Bergström
Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och kritiker, född 1983 och bosatt i Malmö. Han har tidigare gett ut bland annat romanerna Magisterlekarna (Natur & Kultur, 2015) och Är det barnen, baby? (Natur & Kultur, 2021). Senaste diktsamlingen var I takt, inatt (Lejd, 2020).
Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Juryns motivering lyder:
En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss ”Kompression”. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.
Camilla Hammarström belönas av Österrikes Bundesministerium med en översättningspremie för tolkningen av Georg Trakls dikter i utgåvan Bävande över höstliga stjärnor (2022). Lejd gratulerar!
Lejds eminente formgivare Anders Weidar, förlag och tryckeri har prisats av Svensk Bokkonst för Georg Trakl Bävande under höstliga stjärnor. Motiveringen lyder: ”Exemplarisk poesivolym i pappersval, tryck och bindning. Så här ska en poesibok se ut!”
Bokförlaget Lejd har sedan starten för 25 år sedan månat om litterärt innehåll, form, papper och bindning i lycklig förening. Boken ska vara ett handgripligt föremål, vars form ger uttryck för textens andemening.
Tisdag 24 november tog Anders Weidar emot diplomet och samtalade med Yukiko Duke på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Nu finns Åttonde landet av Jila Mossaed på franska! Det är den andra diktsamlingen av Jila Mossaed på franska i översättning av Françoise Sule.
Jila Mossaeds klara skrivande, utan minsta konstgrepp, tar det vardagliga från dess primära funktion och klär det i förtrollning och magi (…) Två hav och två kontinenter skiljer henne från ett land som ständigt skrivs och skrivs om. Åttonde landet överskrider alla gränser.
