I Jila Mossaeds nya dikter hotar tystnaden i form av främlingskap och förgängelse. Döden ombeds att komma varsamt. Träden, havet och stenarna är poetens förtrogna. De ger skydd och utgör tysta vittnen till övermaktens framfart med natur och människor. Spirandet utmanar våldets profeter och despoter.

En svit tillägnas den fornpersiska gudinnan Anahita, som råder över fruktsamhet och vatten. Hon sänder regn över markerna och får mjölken att rinna till i mödrarnas bröst. När hon äntrar poetens rum blir myten levande verklighet. Arvet från urmödrarna är kroppsligt närvarande och förs vidare till världens alla upproriska döttrar.

Det är nära skymningen
Kvinnor i rött sörjer de döda

Erövrarna är borta
Kvar är döda kroppar
och krossade skulpturer

En äldre man går genom ruinerna
och skrålar om glädjens återkomst

Utanför templet
står en kvinna och sjunger rasande

Svär vid månens ansikte att
i Susa föder vi nya flickor
som kallas Anahita

Pressröster

Jag tillhörde vindarna måste vara årets vackraste svenska boktitel, och den tillhör Jila Mossaed. /…/ Det är hennes tionde diktsamling på svenska. Hon skriver en poesi som på ett sätt kunde kallas tidlös, men samtidigt – samtidigt! – är den starkt beroende av den tid som den är tillkommen i. I dikterna finns något som kunde kallas kosmisk kärlek, en vid definition som överskrider alla begränsningar. Överlag uppehåller sig Mossaed vid gränstillstånd, vid förvandlingar, vid transcendens. Hon skriver utförligt om drömmar och hur språk både kan förloras och erövras. Allt det här utförs med varsam men konsekvent hand – en hand som pekar ut en färdriktning för poesin, en riktning som inte sviker eller tvekar, ens när språket blir ett gap som hotar att svälja dig i mörkret. Där blir kärleken det enda som inte gör ont, och språket det enda som får oss att överleva

Bernur

Duet i Mossaeds dikter väcker en otålig lust i mig att sätta samman och förstå. Kanske är det också diktens och poetens drivkraft – att försöka sammanföra det som har delats, närma sig det avskuret andra i hopp om att förlora sig där och övervinna ensamheten.

Ylva Gripfeldt i Örnen och Kråkan

I den första av de fyra sviterna som utgör Jila Mossaeds ”Jag tillhörde vindarna” finns en så fantastiskt vacker dikt, kanske den vackraste jag läst i år:

”Du ser ut som

en bortglömd ocean

när du sover

Kärl för kärl

häller jag dig

i mitt hjärta

En dag vaknar du

i djupet av mig”

Jag får lust att använda dikten, skicka dikten till den jag är kär i, rycka dikten – på ett möjligen brutalt vis – från boksidan. Den går att läsa som en kärleksdikt, som en öm dikt, men lika möjlig är den att läsa som en dikt om erövring och förlust. Vem är det som iakttar vem?Är det ett tudelat jag som dricker sig själv? Hur är det att vakna ”i djupet av mig” – är det en trygg plats, eller ett fängelse?

Hanna Johansson i SvD

Sådan är denna diktsamling, en spegelsal där verklighet och myt, samtid och historia reflekteras i varandra och för läsaren i en evig dialog. Scheherazade öppnade var natt upp sin fantasi och skaparkraft, var natt räddade hon världen åt morgondagen. Jag tillhörde vindarna är en nattlig bok, en poets förtvivlade försök att genom dikt och berättelse göra motstånd mot den mörka övermakt som finns inom och utom en människa. Det är en ojämn kamp, sådan är världen, och den vackra, fascinerande färden mot mörkret slutar i en ovisshet som trots allt kan innefatta en aning hopp.

Arne Johnsson i Tidskriften Balder

Jila Mossaed är ledamot av Svenska Akademien. Hon har gett ut ett flertal
diktsamlingar, senast Orden är försenade (2021). Bland utmärkelser kan nämnas Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019), Erik Lindegrenpriset (2019) och Werner Aspenströmpriset (2023).