Robert Ståhls nya diktsamling berättar den vardagliga historien om den traumatiserade asylsökande kvinnan och handläggaren, om deras möte och icke-möte. Berättelsen är insprängd i den närmast universella ”förgreningsaktiviteten”, från det minsta till det största, från trilobiten till galaxen. Stormens öga i detta oroande och lugnande, oefterhärmliga poetiska idiom är när människor och ting intar ett flytande tillstånd och börjar uppgå i varandras egenskaper.