Selene Hellström, Joanna Wåhlin, Liv pågår – 99 röster i Roslagen ISBN 978-91-531-4587-5 Recensionsdatum 10 november
99 röster. Ett Roslagen. En berättelse om vår tid.
Liv pågår är ett polyfont verk som talar genom 99 röster. Det är en berättelse om vår tid på en plats som omfattar såväl ensliga öar, landsbygd och tätorter, som en stad i förvandling. Roslagen är välkänt omsjungen – men här ryms också skönhetens baksida.
Selene Hellström och Joanna Wåhlin gav sig ut för att fånga in röster från det samtida Roslagen, berättelser om liv som levs här och nu. De mötte människor på torg och stränder, utanför mataffärer, kajparkeringar, bibliotek, på evenemangsdagar och ibland hemma i ett kök. Allt som sades spelades in och skrevs ner ord för ord för att sedan omarbetas till litterär form. Vissa röster dyker upp på flera ställen i fragment och dikter, medan andra är mer renodlade monologer eller dialoger.
I en dokumentärpoetisk framställning växer bilden av ett Roslagen i förändring fram – en skärgård där isen inte längre ligger, där svenskan blandas med andra språk och erfarenheter från hela världen vävs in i berättelserna. Befolkningen blir allt äldre, samtidigt som de unga längtar bort trots att huvudstaden aldrig tett sig så nära. Kanske kan Liv pågår liknas vid en kör. Sångerna sjungs på platsen där 99 människor valde att berätta.
Joanna Wåhlin är född 1989 och uppvuxen i Roslagen. Hon jobbar som bibliotekarie och skrivpedagog i Norrtälje och är även verksam på litteraturtidskriften Provins. Liv pågår är hennes debut.
Selene Hellström, f. 1974, författare och boende i Roslagen. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande och har därefter gett ut två romaner på Bokförlaget Lejd.
För pressfoto: mejla till info@lejd.se Presskontakt: Lotta Muth, 073–064 63 07
Clara Diesen Lys ISBN 978-91-531-4576-9 Vårt pris: 200 kr Utkommer: september
I Clara Diesens fjärde diktbok, Lys, växer dikterna fram ur vattenytor och trädkronor, i ett kraftfält mellan kropp, minne och landskap. Här möts barndomens lek och förlustens skörhet i ögonblickets direkthet och tidens utsträckning. Med ett koncentrerat språk som rör sig mellan det kosmiska och det vardagliga fångar hon både de minsta gesterna och de största frågorna. Lys är en samling dikter om att leva i det ömtåliga, det brinnande, i det ljus som plötsligt börjar lysa i mörkret.
de förväntas göra allt i undermåliga farkoster skickas ut i ett mörker ut i ett fel
tillverkade av de vuxna
Clara Diesen (f. 1972) är poet, dramatiker och konstnär. Hon debuterade 2004 med glömskans bok och har sedan dess etablerat sig som en särpräglad röst i svensk samtidspoesi. Lys är Diesens första bok på sexton år och den första på Lejd förlag.
För pressfoto: mejla till info@lejd.se Kontakt: tel: 073-064 63 07
Emil Boss får Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne 2025 med motiveringen: ”Emil Boss är en svensk poet som genom sin dokumentärpoetiska stil ger röst åt de marginaliserade. Hans poesi fungerar som en bro mellan litteraturen och aktivismen, och hans verk har fått uppmärksamhet både inom och utanför litteraturvärlden. Hans kombination av litterär kvalitet och socialt engagemang gör honom till en värdig mottagare av stipendiet.” Stipendiet är på 100 000 kr.
De gånger jag har stulit något värt mer än hundra spänn går att räkna på ena handens fingrar. Jag tror det gäller de flesta. Lite snatterier i tonåren, kanske ett tillfälle som gör en till tjuv någon enstaka gång, that´s it. Och jag har aldrig så vitt jag vet stulit av en kompis. Men oj, så många gånger jag har blivit bestulen. Otaliga cyklar har försvunnit genom åren, två gånger har jag fått mina skivsamlingar stulna, jag har blivit ficktjuvad i Indien och Italien, men det värsta var nog när Leif, en kompis från Konstfack, först försökte sno åt sig lägenheten jag hade andrahandskontrakt på, och när det inte gick, stal min basförstärkare som stod i lägenheten. Och försvann med den till Oslo för resten av livet. Nu kommer romanen om allt det där, om att vara en av de i livet bestulna: på prylar, framgång, kärlek, tid att leva. Medan sådana som Leif (Hej Leif, om du läser detta) kör runt i feta suvar och bor i dyra villor i Oslo. Romanens jag-berättare vill hämnas. Lyckas han? Det får läsaren avgöra. Boken är också en skildring av den internationella konstmarknadens vinnare och förlorare. Stora delar utspelar sig möjligen inne i ett konstverk.
Bästa hälsningar
Lars Hermansson
För pressfoto: mejla info@lejd.se
Redaktör: Lotta Muth.
Kontakt: 073-064 63 07
Recensionsdag: 10/6
Pressröster:
Luggslitna sextioplus-män kan snart definieras som en liten trend i årets skönlitterära utgivning. Några av vårens bästa romaner har handlat om just denna i alla andra avseenden helt otrendiga grupp. Hans Gunnarssons brevbärargäng i ”Den smala lyckan” glömmer man inte, inte heller Elin Perssons grupp utslitna fabriksarbetare på Pizzeria Roma i romanen med samma namn. Nu kan vi också lägga Henke, huvudperson i Lars Hermanssons ”Förstärkaren” till skaran. /…/ Första delen av ”Förstärkaren” är en träffsäker skildring av dimmiga ungdomsår i Stockholmsmiljö, men den utvecklas snart till något helt annat. /…/ Tillsammans med Tone stiger Henke ner i ett slags surrealistiskt Hades, en drömsk vandring genom en konstinstallation av hans förflutna.
Svenska akademien har beslutat tilldela Petra Mölstad Signe Ekblad-Eldhs pris för år 2025. Prisbeloppet är 140 000 kronor. Signe Ekblad-Eldhs pris utgår ur Stiftelsen Signe Ekblad-Eldhs testamentsfond och skall tilldelas en framstående skönlitterär författare. De senaste årens mottagare av priset är Peter Sandström (2021), Lena Andersson (2022), Eva Ström (2023) och Karolina Ramqvist (2024).
Petra Mölstads senaste bokLandskapskynnen sålde slut första upplagan men vi har tryckt en ny som nu finns att köpa.
I Marie Tonkins nya diktsamling vecklar en släkthistoria ut sig i skuggan av Andra Världskriget. Folklore och legender från Cornwalls sydkust blandar sig med det förflutna och samtiden. Det handlar om minne och tid, förlust och kärlek. Mellan dikterna skriver en soldat brev från en trädgård. Snart är han på väg över den stormiga Engelska Kanalen de där ödesdygnen sommaren 1944. Det enskilda och specifika tar över historiens tablåer och blir till ett utforskande av identitet. Ur tystnaderna i det förflutna formas den personliga visionen.
Marie Tonkin debuterade redan som trettonåring i tidskriften BLM, och som sjuttonåring vann hon Lilla Augustpriset för diktsamlingen Koltrastar och vinteräpplen. Hon tilldelades Bibelpriset 2023, och hennes förra diktsamling, Sulamits bekännelser, nominerades till SvD:s litteraturpris 2024. Lili Marlene är hennes sjätte diktsamling.
Foto: Kristina Aspén
För pressfoto: mejla till info@lejd.se
Redaktör: Lars Hermansson
Kontakt: tel: 0709 – 732328
Recensionsdag: 25/5
Pressröster
Det är en ynnest att bevittna den utveckling Marie Tonkin befinner sig i. Hon har som poet ett helt eget uttryck. Det här kanske låter som en truism, likväl som att poeter nästan undantagslöst är ”kompromisslösa”. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad hon skulle göra annorlunda: det här är poesi som livar upp, trots eller tack vare sitt mörker, och genom hela samlingen finns ett underförstått hopp, en spirande optimism som faktiskt är starkare än alla onda krafter som försöker förgöra oss.
Bernur i Howsoftthisprisonis
Tonkin kan skriva starka dikter av klassiskt snitt, med en diktion lika vältajmad som Espmarks, ett bildspråk spänstigt som Tranströmers. /…/ Lili Marlene är ett steg framåt i ett författarskap som, kanske delvis just på grund av sin otidsenlighet, nog kan bli omtyckt av rätt många poesiälskare i landet framöver. Det skulle i så fall vara högst välförtjänt.
David Zimmerman i Sydsvenska Dagbladet
Under läsningen kommer jag stundtals att tänka på den danska författarenJosefine Klougart, vars texter kan få läsarens medvetandeström att liksom skruvas ned i tempo, i takt med att sinnesintrycken skärps. Tonkin gör någonting liknande med sina tätt placerade bilder och metaforer: ”Släck alla stjärnor, kamma mitt hav, / packa ner månen i byrålådan, / vik ihop strandremsan till ett bandage”.
Hedvig Ljungar i SvD.
… att jag uppehåller mig vid de här raderna handlar framför allt om den där handväskan full av rödhakar. Jag har läst och läst om och nej, jag kan inte svara på vad bilden ”betyder” – men jag vet att den tillför en extra dimension till dikten, kanske just för att den inte låter sig avkodas med något mytlexikon. En lyckad poetisk bild är som alkemi och för texten bortom det rent resonerande.
Per Klingberg i GP
Marie Tonkin skriver en lyrik som smälter samman det patinerade uttrycket med en modernistisk känsla för metaforen. Hon är värd stor uppmärksamhet för sin svindlande förmåga att förnya språket och på så sätt göra världen ny. Det skimrar om hennes rader. /…/ Marie Tonkin är sin egen norm.
Jan-Olov Nyström i UNT
Liksom hos Tranströmer öppnar sig Tonkins dikt mot det personliga minnet, men också mot ett större och universellt minne. Vi får följa den unge Craigue hela vägen från New Hampshire till förläggningen i Cornwall där han förälskar sig i farmorn, och vidare in i hans död någonstans på franska landsbygden, i juni 1944. Ögonblicket sitter som ett yxhugg i boken, i en centralt placerad dikt runt vilken de övriga tycks gravitera på ett eller annat sätt. ”Den som dör i strid”, skriver Tonkin, ”projicerar de sista ögonblicken vidare / i tiden, bryter sig loss ur väven av stumma / skiftningar”. Också hos Tranströmer finns liknande passager, liksom en befryndad syn på dikten som en sorts gränstrakt där det synliga kan idka samkväm med det osynliga, de levande med de döda och så vidare.
Mycket ligger dolt under ytan i Lotta Muths fjärde novellsamling. Kvinnor, män, barn bär på hemligheter och minnen, de drabbas av ohjälpliga förluster. Ett barn finner tröst i gåtfulla tecken på himlen, en äldre man går vilse i barndom, en son förlorar sin far, en kvinna får ovälkommet besök, en man en oväntad begäran. Är mysteriet en väg vidare eller en återvändsgränd?
Han ser på hennes nacke, håret som blekts av solen och mer än någonsin vill han ha det som inte finns, mer än någonsin vill han tro på sagor och att önskningar ska slå in, hur omöjliga de än verkar. Men han kan inte. Det finns inga under, det finns bara människor och vad de gör mot varandra.
Lotta Muth är född 1964, novellist och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2012 med om vilken novellsamlingen Tonar ut i vitt som fick ett fint mottagande. »En påfallande stark och stilsäker debut, skriven av en författare som redan behärskar medlen till fullo», skrev Peter Viktorsson i Borås tidning. Debuten följdes upp av novellsamlingen Det rasande begäret efter liv 2016. År 2021 kom hennes tredje novellsamling Fallhöjd om vilken Ulf Lundén i Dala-Demokraten skrev: »Lotta Muths människokännedom kan hon med bravur omvandla till god litterär gestaltning.»
Pressröster.
Detaljrikedomen och de pregnanta iakttagelserna av det sociala spelet är originella. Men mitt i den realistiska alldagligheten kan en spricka uppstå och verkligheten börja skeva. I ett nybyggt villaområde ser en liten flicka en skimrande, ljudlös farkost. Det förflutna och nuet flyter samman i en åldrad mans uppluckrade medvetande. Novellerna där tillvaron osäkras och får vara lika fascinerande och oförklarlig som verkligheten själv tillhör samlingens mest övertygande, drabbande och minnesvärda.
Dikterna i Elisa Biaginis prisbelönta diktsamling, översatt i sin helhet av Julian Birbrajer, leker med, svarar på och går vidare med diktrader av Paul Celan och Emily Dickinson. Långdikten Uflykt däremot, är inspirerad av Biaginis morfar, Dante Biagini, som också skrev poesi, men som jobbade som gruvingenjör, ett yrke vars djuplodande jakt på dyrbarheter gett material till dikten dikten såväl konkret, i val av ord – fumarol, svavelkis, stöttor – som metaforiskt – vertikaliteten, sökandet.
jag tittar på dig såsom
man tittar på ett hus
i lågor. (du
tittar på mig såsom man
tittar på en ståltråd
på en äng.)
Elisa Biagini, född 1970, debuterade som poet 1993 med samlingen Questi nodi och har sedan dess publicerat ett tiotal diktsamlingar, senast L´intravisto (2024). Hon har översatt amerikansk och tysk poesi till italienska, bland annat ett urval av Paul Celans dikter, och jobbar som lärare i kreativt skrivande på ett universitet i Florens. Ur en spricka har översatts till en mängd språk och vunnit flera priser, bland annat det franska Grand Prix de Poèsie Étrangère 2018.
Elisa Biagini
Pressröster
Kan en kärleksförklaring vara tydligare eller vackrare: ”jag är du när jag jag är”?
/…/ Som helhet är det här en starkt sammanhållen bok, som elegant turnerar Leonard Cohens gamla utsaga att det krävs en spricka i allting för att ljuset ska nå in. Hos Biagini finns det – som titeln också utlovar – en spricka, men det är ”för bläcket / att sippra in i.” Som läsare är jag glad att hon har hittat den sprickan, och att hon gör det med ett bläck som är så fylligt och betydelsefullt.
Bernur i Howsoftthisprisonis
”… en stark poesi som strävar högt mot himlen, djupt ned i jorden. Den är smärtsam och prövande, söker i detaljer, små vardagligheter, beröringar, öppningar i jorden, hudens känslighet, efter det mänskliga i tillvaron, människans strävan att leva, på trots mot allt.”
Arne Johnsson i BTJ.
”Det mest imponerande med Ur en spricka är hur sömlöst Biagini, och Birbrajer i sin tolkning, väver ihop den egna rösten med Dickinsons och Celans och hur hon låter alla sviter och teman korsbefrukta varandra och förankras i kroppen. Det är i upplevelsen av helheten, sammansmältningen, som det hisnar för mig. Det gåtfulla ligger inte bortom i Biaginis poesi, utan uppstår inom och mellan människor, kroppsdelar och ord i vardagen och språket.”
Petra Mölstads nya diktbok är en lögnaktig uppväxtskildring och pseudo-etnologisk studie av människans feodala tradition av hat, homofobi och snöd rangordning. Det är 1980-tal och barnen ristar BSS på skåp i skolan: ”en sund gåpåaranda av hävd och smörj.” Men en spröd förbjuden kärlek gror där ingen ser. Petra Mölstad uppfinner ett språk där skabrös svart humor och andlös skönhet samexisterar sömlöst, och där flora och fauna har en existentiell dimension.
djur får kela
kalv diar kalv
inget är sonat
sorgmyggorna bär på allt
Petra Mölstad är född 1972 och uppvuxen utanför Landskrona, numera boende i Malmö. Hon debuterade år 2013 med diktsamlingen Införsel. ”Den uppenbara språklyckan i Mölstads poesi skapar en skamfull njutning” skrev Anna Hallberg i DN om hennes tredje diktsamling, Vi har hägn.Landskapskynnen är hennes femte diktbok. Petra Mölstad jobbar också som skrivpedagog på Österlens folkhögskola.
Petra Mölstad. Foto: Anna Drvnik
Boken trycks just nu i en andra upplaga då den första sålt slut.
Pressröster
”Landskapskynnen genomsyras av en sensuell känsla för hur språket smakar och låter sig tuggas, vilka konsonanter som knastrar bäst mellan tänderna. Lyssna bara på det här: ”krasande förenat språk prasslar som spasmer”, eller känn på spänsten i följande rad: ”slösande med omslag, fukten slaktar saktare”.
Det ångar om den här diktsamlingen, helt enkelt. Det är omöjligt att värja sig, att inte dras in i dess unkna småskurna trångsynta värld på gott och ont.
Näst sista raden i boken lyder: ”inget är sonat”. Helt i strid med gängse uppfattning om att poesi skulle vara något slags känslomässigt arbete på vägen mot försoning: Det här är ursinnig dikt! Det här är dikt som vill ge igen, som drömmer om vedergällning: dikt som fantiserar om att ställa upp förövare mot väggar och gå loss med slagträn. ”
Kristofer Leandoer, SvD
”Trots sina fyra suveräna tidigare böcker är nog Petra Mölstad en poet som gått många förbi, även bland någorlunda frekventa poesiläsare. Det vore synd om Landskapskynnen inte fick det breda genombrott som den förtjänar. Jag tvekar inte i mitt omdöme att den – detta ovanligt starka svenska poesiår – är en av årets klart mest övertygande diktsamlingar.”
Bernur
”Landskapskynnen” gestaltar en uppväxt som många av oss känner igen: trånga platser långt från världens centra, grå villakvarter och utsatthet i duschen efter gympan. Men Mölstads ”pseudoetnografi” rymmer också en mer existentiell berättelse: den om människan som del av ett större ekosystem. Det är härligt ambitiöst, precist, lössläppt och lekfullt.
Det postuma verketTu sei fuoco e amore (2019) är ett urval dikter och prosa ur Alda Merinis sena diktsamlingar. Här finns bland annat aldrig avsända brev till en läkare på det psykiatriska sjukhus där Merini vistas under åren 1965-72. Dikterna utspelar sig mellan form och kaos, upplösning och återfödelse. Passion blir terapi, mentalsjukhuset platsen för mirakel.
Tro mig, aldrig var ett barn
törstigare efter Gud än jag,
aldrig har en kvinna älskat
med en persikoblomma utan rötter,
flygande genom luften som en stor drake.
Alda Merini (1931-2009) räknas till Italiens viktigaste poeter under 1900-talet och nominerades två gånger till Nobelpriset i litteratur.
Foto: Giuliano Grittini
Pressröster
Utöver Rilke får Merinis dikter mig att tänka på Marina Tsvetajeva, hon som omtalades som att hon inleder sina dikter i trestrukna C, och sedan höjer hon tonen. Merini skriver om tvivel och förtvivlan, om smärtan och lidandet, men hon gör det med en konstruktiv energi som får dikterna att överskrida de potentiella begränsningarna som kunde få dem att tyngas av sorg och elände:
Om bara den gudomliga bitterheten var vår,
de oräkneliga tårarna hos människor
som inte vet hur de ska lösa in
sina smärtor och som klagar över dem
som om smärta vore ett straff,
när det är det yppersta samlaget
med den gudomliga kärleken.
Det spelar mindre roll om vi kallar de här dikterna för bön, besvärjelser eller anrop – det som betyder något är att de är, i Rilkes mening, fullkomligt nödvändiga. Merini lyckas bli både dunkelt besynnerlig och helt begriplig. Hon rör sig fritt och gränslöst mellan olika discipliner – den litterära, den religiösa, den psykiatriska – och hittar skönheten där du minst av allt förväntar dig att den ska husera.