Emil Boss, Tradition

ISBN 97891-53145899

Recensionsdag: 2026-08-24

Vårt pris: 200:-

Presskontakt: Lars Hermansson, 0709-732328

Traditionen förföljer oss. Vanmaktens tradition och motståndets. Historien upprepar sig inte, men den rimmar. Emil Boss bok är högsmal som ett sånghäfte, ett höghus eller en minnessten. I historiserande form diktar han om de som bygger landet.

Med Tradition avslutar Emil Boss sin trilogi vars första del utgjordes av Acceleration (2017) som följdes av Kompression (2023). I de tre konceptuella diktböckerna skildras arbetets villkor på olika sätt: i den första hämtar Boss material från sin egen erfarenhet som anställd i kassalinjen på Systembolaget, och visar hur ett företagslingo med ord som ”ställtider, ledtider, spilltider” disciplinerar den anställde och tömmer arbetet på mening.

I Kompression fortsätter granskningen av hur människokroppar exploateras i kapitalackumulationens namn. För att pressa kostnaderna har delar av den svenska arbetsmarknaden systematiskt utnyttjat migranter som arbetar under slavliknande villkor: en verklighet som leder tankarna bakåt till tiden före arbetarrörelsens landvinningar.

I Tradition tar Boss därför avstamp i äldre tiders skildringar av byggarbetares verklighet och ställer den mot dagens svenska migrantarbetare, från Ukraina, Ryssland, Uzbekistan, som bygger landet, men ofta blir lurade på lönen.

Emil Boss (född 1979) bor och arbetar i Stockholm. Han var med och grundade fackföreningen Solidariska byggare, och skriver krönikör i tidningarna Arbetaren och Klassekampen. Acceleration och Kompression bearbetades för scen av Teater Tribunalen och sattes upp i föreställningar 2019 och 2025.

Pressröster:

”Jag läser Boss dikter som ett politiskt reportage, som landar mitt i valrörelsen, eller borde göra det /…/ I korta biografiska skisser får vi veta mer om några av individerna bakom vårt välstånd, och lika kortfattat berättas om den egna släktens vedermödor, hur farföräldrarna var självuppoffrande för att ge barn och barnbarn en rimlig möjlighet till ett bättre liv än de själva hade. Ett mönster som nu upprepas av de många arbetskraftinvandrade personer som sliter ut sig när de bygger våra dyra lägenheter och köpcentrum. /…/ Ibland känns frasen ”eat the rich” otillräcklig. Skicka dem raka vägen till Helvetet, säger jag bara.”

Bernur i Howsoftthisprisonis

”Emil Boss svit ”Barkabyprologen” börjar så här: ”Där tveljus sveper mellan tvång och frihet / har arbetare rest en stad av stenar”. Här synliggörs det arbetarkollektiv som lyser med sin frånvaro både hos Österling och i Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” från 1951 som sviten också samtalar med. Att på detta sätt framställa migrantarbetare som samhällsbyggare är politisk dynamit i en tid då många talar om vikten av att arbeta, men de som arbetar hårdast och under de värsta förhållandena sällan syns eller hörs annat än när de beskrivs som ett hot mot nationen.”

Magnus Nilsson i Sydsvenskan

Tradition är en enastående bra diktsamling, och den trilogi i vilken den utgör sista delen är ett helt centralt bidrag till den svenska arbetarlyriska traditionen. Boss poetiska register är brett och höjdpunkterna i hans diktning är många. Han har angelägna saker att säga och han lyckas säga dem på ett sätt som gör att de både berör och manar till efter tanke.

Magnus Nilsson i tidningen Klass

Att Boss har hämtat en stor del av det livsnära stoff som Tradition kretsar kring från sitt uppdrag som syndikalistisk förhandlare framgår av den omfångsrika notapparaten. En stor förtjänst med boken är hur Boss lyckas förvalta den erfarenheten för att väva samman en hårresande mosaik av verkliga men i stort sett osynliga berättelser från det moderna Sverige, och visa hur exploatering ingalunda är en ny företeelse, utan en inneboende mekanism i den kapitalistiska ekonomin.

Michael Larsson i Örnen & Kråkan

Jan Henrik Swahn, Alexandrinskorna

ISBN 978-91-531-4588-2

Recensionsdag: 2026-05-20

För pressfoto: mejla till info@lejd.se

Vårt pris 200:-

Presskontakt: Lotta Muth: 073 0646307

Systrarna Cathy och Sonja sjunger båda Edith Piafs sånger men bara en av dem blev sångerska. I Alexandria var Cathy den stora stjärnan. Snart ska hon fylla hundra och förväntar sig ett storstilat kalas. Kanske rent av i nattklubbslokalen som stått tom i tjugo år och där hon och hennes man stod för underhållningen. Men lillasysterns svartsjuka sätter käppar i hjulet för firandet. Varför kan inte hon för en gångs skull få sjunga? I bakgrunden bidar den mystiska Mary sin tid. Vad vill hon egentligen? Och varför hade Cathy två män boende hos sig?  I sin nya roman återvänder Jan Henrik Swahn till det kosmopolitiska Alexandria och skildrar en värld där minnen, begär och rivalitet flätas samman. Med lätt hand undersöker han gränserna mellan kärlek och habegär, det förflutnas bojor och nuets tristess.

Vad skulle hon själv vilja uppleva i himmelriket?

De ljuva stunderna, inget annat. En härlig kavalkad av ögonblick som alla har det gemensamt att hon spelar huvudrollen. Det är det som är den djupaste meningen med livet, att se till att man får ihop en berättelse man inte tröttnar på. Hon och Stefos. Luncherna med honom ett stenkast från Kornischen, då de planerade for framtiden. Det efterlängtade bröllopet, följt av framträdanden på en av Kairos exklusivaste nattklubbar. Applåderna när han klev ut på scenen och hon fortfarande stod kvar i kulisserna. Det oförglömliga Alexandria. Den sköna etiopiska prinsessan som förälskade sig i henne och förkrossad insåg att den utlovade lyxsviten i hennes palats skulle förbli tom. Sjökaptenen som försökte enlevera henne. De engelska officerarna som ville bjuda på champagne efter hennes framträdande. Alla ringarna som hon fick på sina fingrar. Och tiden som aldrig räckte till.

Jan Henrik Swahn (f. 1959) är författare och översättare från polska, franska, grekiska och danska. Han debuterade 1986 med romanen Jag kan stoppa ett hav och har givit ut tretton romaner, senast romanen Vattenläkaren (2023). I sin nya roman Alexandrinskorna återvänder han till livet i Aten, fyllt av trådar till det förflutna som han tidigare skildrat i romanen Nekob.

Pressröster:

Selene Hellström, Vi dundrade

ISBN 978-91-531-4586-8

Recensionsdatum 2026-01-26

Vårt pris: 200:-

Presskontakt: Lotta Muth, 073–064 63 07   

I Selene Hellströms nya roman Vi dundrade reser en kvinna till Portland, USA, på jakt efter sin försvunna barndomsvän. Hon söker bland missbrukare och hemlösa, lodar i minnet för att förstå den vänskap som under fyra decennier kommit att prägla dem båda. Som flickor möttes de i Stockholmsförortens radhusområde och som unga kvinnor gav de sig ut i världen, båda för att lämna något bakom sig. Vi dundrade är ett brutalt blottläggande av det mörker som vänskap och lojalitet också kan rymma.

Känner du? Han vädrar. Menar du carbonaralukten? Jag lutar mig fram, suger in luften. Jag äter inte kött, säger jag. Vegetarisk carbonara, har du aldrig ätit det? Han sniffar igen. Men det är ju något kemiskt. Jag tror det kommer från centralvärmen där. Luktar det från din fläkt också? Jag tänder lampan och han tar några steg in i rummet med sina kritvita sneakers, böjer sig ner framme vid fläktintaget. Han står där med händerna på knäna, rumpan putande och jag tänker att jag skulle kunna putta honom. Han är liten och smal, fläktgallret stort som en källarglugg. Om gallret satt löst skulle han falla rakt ner i trumman.

Selene Hellström är författare, skrivlärare och redaktör. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande och har därefter utkommit med två romaner. Hon är även aktuell med Liv pågår – 99 röster i Roslagen, ett dokumentärpoetiskt verk som hon skrivit tillsammans med Joanna Wåhlin.

Pressröster:

Hellströms språk är yvigt men inte vildvuxet. Exempel: ”En storm skövlade träden i vårt bröst och den första vattendroppen slog ner på vår hjässa.” Killarna har koboltögon. Huvudpersonen är författare, vilket förstås förklarar en benägenhet för avancerat bildspråk, som i en obetalbar skildring av att vara bakis på nyårsdagen: ”Min egen kropp släpade på det förra århundradets alla gifter.” /…/ Hellström har en förmåga att med impressionistisk skärpa ge liv åt sin huvudperson och den besvärliga jakten på den försvunna vännen, som förstås lika mycket är en jakt efter den egna ungdomen. Att försonas med det man gått miste om och med den man blivit är inget som görs i en handvändning. Det konturlösa i sökandet är i samklang med innehållet i romanen.

Bernur i Howsoftthisprisonis

Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne delar ut åtta stipendier à 100 000 kr årligen. De fördelas på följande kategorier: skönlitterära författare, kulturjournalister, översättare, illustratörer/formgivare samt sakprosaförfattare. Petra Mölstad är enda poeten bland stipendiaterna. 

Selene Hellström, Joanna Wåhlin,
Liv pågår – 99 röster i Roslagen
ISBN 978-91-531-4587-5
Recensionsdatum 10 november

99 röster. Ett Roslagen. En berättelse om vår tid.

Liv pågår är ett polyfont verk som talar genom 99 röster. Det är en berättelse om vår tid på en plats som omfattar såväl ensliga öar, landsbygd och tätorter, som en stad i förvandling.
Roslagen är välkänt omsjungen – men här ryms också skönhetens baksida.

Selene Hellström och Joanna Wåhlin gav sig ut för att fånga in röster från det samtida Roslagen, berättelser om liv som levs här och nu. De mötte människor på torg och stränder, utanför mataffärer, kajparkeringar, bibliotek, på evenemangsdagar och ibland hemma i ett kök. Allt som sades spelades in och skrevs ner ord för ord för att sedan omarbetas till litterär form. Vissa röster dyker upp på flera ställen i fragment och dikter, medan andra är mer renodlade monologer eller dialoger.

I en dokumentärpoetisk framställning växer bilden av ett Roslagen i förändring fram – en skärgård där isen inte längre ligger, där svenskan blandas med andra språk och erfarenheter från hela världen vävs in i berättelserna. Befolkningen blir allt äldre, samtidigt som de unga längtar bort trots att huvudstaden aldrig tett sig så nära. Kanske kan Liv pågår liknas vid en kör. Sångerna sjungs på platsen där 99 människor valde att berätta.

Joanna Wåhlin är född 1989 och uppvuxen i Roslagen. Hon jobbar som bibliotekarie och skrivpedagog i Norrtälje och är även verksam på litteraturtidskriften Provins. Liv pågår är hennes debut.

Selene Hellström, f. 1974, författare och boende i Roslagen. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande och har därefter gett ut två romaner på Bokförlaget Lejd.

 För pressfoto: mejla till info@lejd.se
Presskontakt: Lotta Muth, 073–064 63 07                                                                                                    

Clara Diesen
Lys
ISBN 978-91-531-4576-9
Vårt pris: 200 kr
Utkommer: september

I Clara Diesens fjärde diktbok, Lys, växer dikterna fram ur vattenytor och trädkronor, i ett kraftfält mellan kropp, minne och landskap. Här möts barndomens lek och förlustens skörhet i ögonblickets direkthet och tidens utsträckning. Med ett koncentrerat språk som rör sig mellan det kosmiska och det vardagliga fångar hon både de minsta gesterna och de största frågorna. Lys är en samling dikter om att leva i det ömtåliga, det brinnande, i det ljus som plötsligt börjar lysa i mörkret.

de förväntas göra allt
i undermåliga farkoster
skickas ut i ett mörker
ut i ett fel

tillverkade av de vuxna

Clara Diesen (f. 1972) är poet, dramatiker och konstnär. Hon debuterade 2004 med glömskans bok och har sedan dess etablerat sig som en särpräglad röst i svensk samtidspoesi. Lys är Diesens första bok på sexton år och den första på Lejd förlag.

För pressfoto: mejla till info@lejd.se
Kontakt: tel: 073-064 63 07

Pressröster:
Det kunde sägas att Diesen skriver i livets hastighet: i ena ögonblicket är vi barnet, i nästa den gamla människan. I båda positionerna är vi oroliga och fyllda av ovisshet, eftersom åren som gått inte förbereder oss på den förvirring som uppstår kring identiteten. Vad som står klart är att Diesen tillför något till vår samtidspoesi med sin okonventionella blick på det som omger oss, men också genom att fästa fokus på inre processer.

Bernur i Howsoftthisprisonis

Emil Boss får Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne 2025 med motiveringen: ”Emil Boss är en svensk poet som genom sin dokumentärpoetiska stil ger röst åt de marginaliserade. Hans poesi fungerar som en bro mellan litteraturen och aktivismen, och hans verk har fått uppmärksamhet både inom och utanför litteraturvärlden. Hans kombination av litterär kvalitet och socialt engagemang gör honom till en värdig mottagare av stipendiet.” Stipendiet är på 100 000 kr. 

Lars Hermansson

Förstärkaren

ISBN 978-91-85725-83-0

Vårt pris: 200:-

Utkommer maj

De gånger jag har stulit något värt mer än hundra spänn går att räkna på ena handens fingrar. Jag tror det gäller de flesta. Lite snatterier i tonåren, kanske ett tillfälle som gör en till tjuv någon enstaka gång, that´s it. Och jag har aldrig så vitt jag vet stulit av en kompis. Men oj, så många gånger jag har blivit bestulen. Otaliga cyklar har försvunnit genom åren, två gånger har jag fått mina skivsamlingar stulna, jag har blivit ficktjuvad i Indien och Italien, men det värsta var nog när Leif, en kompis från Konstfack, först försökte sno åt sig lägenheten jag hade andrahandskontrakt på, och när det inte gick, stal min basförstärkare som stod i lägenheten. Och försvann med den till Oslo för resten av livet. Nu kommer romanen om allt det där, om att vara en av de i livet bestulna: på prylar, framgång, kärlek, tid att leva. Medan sådana som Leif (Hej Leif, om du läser detta) kör runt i feta suvar och bor i dyra villor i Oslo. Romanens jag-berättare vill hämnas. Lyckas han? Det får läsaren avgöra. Boken är också en skildring av den internationella konstmarknadens vinnare och förlorare. Stora delar utspelar sig möjligen inne i ett konstverk.

Bästa hälsningar

Lars Hermansson

För pressfoto: mejla info@lejd.se

Redaktör: Lotta Muth.

Kontakt: 073-064 63 07

Recensionsdag: 10/6

Pressröster:

Luggslitna sextioplus-män kan snart definieras som en liten trend i årets skönlitterära utgivning. Några av vårens bästa romaner har handlat om just denna i alla andra avseenden helt otrendiga grupp. Hans Gunnarssons brevbärargäng i ”Den smala lyckan” glömmer man inte, inte heller Elin Perssons grupp utslitna fabriksarbetare på Pizzeria Roma i romanen med samma namn. Nu kan vi också lägga Henke, huvudperson i Lars Hermanssons ”Förstärkaren” till skaran. /…/ Första delen av ”Förstärkaren” är en träffsäker skildring av dimmiga ungdomsår i Stockholmsmiljö, men den utvecklas snart till något helt annat. /…/ Tillsammans med Tone stiger Henke ner i ett slags surrealistiskt Hades, en drömsk vandring genom en konstinstallation av hans förflutna.

Annina Rabe i Expressen

Svenska akademien har beslutat tilldela Petra Mölstad Signe Ekblad-Eldhs pris för år 2025. Prisbeloppet är 140 000 kronor. Signe Ekblad-Eldhs pris utgår ur Stiftelsen Signe Ekblad-Eldhs testamentsfond och skall tilldelas en framstående skönlitterär författare. De senaste årens mottagare av priset är Peter Sandström (2021), Lena Andersson (2022), Eva Ström (2023) och Karolina Ramqvist (2024).

Petra Mölstads senaste bok Landskapskynnen sålde slut första upplagan men vi har tryckt en ny som nu finns att köpa. 

Marie Tonkin

Lili Marlene

ISBN 978-91-85725-84-7

Vårt pris: 200:-

Utkommer maj

Jag en människa med handväskan full av

rödhakar som övervintrar som

eldstrimmor ur någon saga, vände mig en dag

bort från ödets ljusskygga gudinnor,

skytteln som stannar till byter varv, lägger om

färg, saxen av guld, deras aldrig darrande

händer, och såg in i dina mycket mörka långt

bortifrån kommande helt mänskliga ögon.

I Marie Tonkins nya diktsamling vecklar en släkthistoria ut sig i skuggan av Andra Världskriget. Folklore och legender från Cornwalls sydkust blandar sig med det förflutna och samtiden. Det  handlar om minne och tid, förlust och kärlek. Mellan dikterna skriver en soldat brev från en trädgård. Snart är han på väg över den stormiga Engelska Kanalen de där ödesdygnen sommaren 1944. Det enskilda och specifika tar över historiens tablåer och blir till ett utforskande av identitet. Ur tystnaderna i det förflutna formas den personliga visionen.

Marie Tonkin debuterade redan som trettonåring i tidskriften BLM, och som sjuttonåring vann hon Lilla Augustpriset för diktsamlingen Koltrastar och vinteräpplen. Hon tilldelades Bibelpriset 2023, och hennes förra diktsamling, Sulamits bekännelser, nominerades till
SvD:s litteraturpris 2024. Lili Marlene är hennes sjätte diktsamling.

För pressfoto: mejla till info@lejd.se

Redaktör: Lars Hermansson

Kontakt: tel: 0709 – 732328

Recensionsdag: 25/5

Pressröster

Det är en ynnest att bevittna den utveckling Marie Tonkin befinner sig i. Hon har som poet ett helt eget uttryck. Det här kanske låter som en truism, likväl som att poeter nästan undantagslöst är ”kompromisslösa”. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad hon skulle göra annorlunda: det här är poesi som livar upp, trots eller tack vare sitt mörker, och genom hela samlingen finns ett underförstått hopp, en spirande optimism som faktiskt är starkare än alla onda krafter som försöker förgöra oss.

Bernur i Howsoftthisprisonis

Tonkin kan skriva starka dikter av klassiskt snitt, med en diktion lika vältajmad som Espmarks, ett bildspråk spänstigt som Tranströmers. /…/ Lili Marlene är ett steg framåt i ett författarskap som, kanske delvis just på grund av sin otidsenlighet, nog kan bli omtyckt av rätt många poesiälskare i landet framöver. Det skulle i så fall vara högst välförtjänt.

David Zimmerman i Sydsvenska Dagbladet

Under läsningen kommer jag stundtals att tänka på den danska författaren Josefine Klougart, vars texter kan få läsarens medvetandeström att liksom skruvas ned i tempo, i takt med att sinnesintrycken skärps. Tonkin gör någonting liknande med sina tätt placerade bilder och metaforer: ”Släck alla stjärnor, kamma mitt hav, / packa ner månen i byrålådan, / vik ihop strandremsan till ett bandage”. 

Hedvig Ljungar i SvD.

… att jag uppehåller mig vid de här raderna handlar framför allt om den där handväskan full av rödhakar. Jag har läst och läst om och nej, jag kan inte svara på vad bilden ”betyder” – men jag vet att den tillför en extra dimension till dikten, kanske just för att den inte låter sig avkodas med något mytlexikon. En lyckad poetisk bild är som alkemi och för texten bortom det rent resonerande.

Per Klingberg i GP

Marie Tonkin skriver en lyrik som smälter samman det patinerade uttrycket med en modernistisk känsla för metaforen. Hon är värd stor uppmärksamhet för sin svindlande förmåga att förnya språket och på så sätt göra världen ny. Det skimrar om hennes rader. /…/ Marie Tonkin är sin egen norm.

Jan-Olov Nyström i UNT

Liksom hos Tranströmer öppnar sig Tonkins dikt mot det personliga minnet, men också mot ett större och universellt minne. Vi får följa den unge Craigue hela vägen från New Hampshire till förläggningen i Cornwall där han förälskar sig i farmorn, och vidare in i hans död någonstans på franska landsbygden, i juni 1944. Ögonblicket sitter som ett yxhugg i boken, i en centralt placerad dikt runt vilken de övriga tycks gravitera på ett eller annat sätt. ”Den som dör i strid”, skriver Tonkin, ”projicerar de sista ögonblicken vidare / i tiden, bryter sig loss ur väven av stumma / skiftningar”. Också hos Tranströmer finns liknande passager, liksom en befryndad syn på dikten som en sorts gränstrakt där det synliga kan idka samkväm med det osynliga, de levande med de döda och så vidare. 

Petter Lindgren i Aftonbladet