I Fläderns vän rör vi oss i ett tidlöst sagolandskap där en prins håller audiens. Sanden från en växande öken kilar in sig överallt, pudrar människor och ting. Wiklund smyckar språket med heraldisk innerlighet. Men någonting är skevt, texten kontamineras av anakronistiska inskott. Platsen skivas och framträder i olika lager.