I Jila Mossaeds nya dikter hotar tystnaden i form av främlingskap och förgängelse. Döden ombeds att komma varsamt. Träden, havet och stenarna är poetens förtrogna. De ger skydd och utgör tysta vittnen till övermaktens framfart med natur och människor. Spirandet utmanar våldets profeter och despoter.

En svit tillägnas den fornpersiska gudinnan Anahita, som råder över fruktsamhet och vatten. Hon sänder regn över markerna och får mjölken att rinna till i mödrarnas bröst. När hon äntrar poetens rum blir myten levande verklighet. Arvet från urmödrarna är kroppsligt närvarande och förs vidare till världens alla upproriska döttrar.

Det är nära skymningen
Kvinnor i rött sörjer de döda

Erövrarna är borta
Kvar är döda kroppar
och krossade skulpturer

En äldre man går genom ruinerna
och skrålar om glädjens återkomst

Utanför templet
står en kvinna och sjunger rasande

Svär vid månens ansikte att
i Susa föder vi nya flickor
som kallas Anahita

Jila Mossaed är ledamot av Svenska Akademien. Hon har gett ut ett flertal
diktsamlingar, senast Orden är försenade (2021). Bland utmärkelser kan nämnas Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019), Erik Lindegrenpriset (2019) och Werner Aspenströmpriset (2023).