I Jila Mossaeds nya dikter hotar tystnaden i form av främlingskap och förgängelse. Döden ombeds att komma varsamt. Träden, havet och stenarna är poetens förtrogna. De ger skydd och utgör tysta vittnen till övermaktens framfart med natur och människor. Spirandet utmanar våldets profeter och despoter.
En svit tillägnas den fornpersiska gudinnan Anahita, som råder över fruktsamhet och vatten. Hon sänder regn över markerna och får mjölken att rinna till i mödrarnas bröst. När hon äntrar poetens rum blir myten levande verklighet. Arvet från urmödrarna är kroppsligt närvarande och förs vidare till världens alla upproriska döttrar.
Det är nära skymningen Kvinnor i rött sörjer de döda
Erövrarna är borta Kvar är döda kroppar och krossade skulpturer
En äldre man går genom ruinerna och skrålar om glädjens återkomst
Utanför templet står en kvinna och sjunger rasande
Svär vid månens ansikte att i Susa föder vi nya flickor som kallas Anahita
Foto: Eva Bergström
Jila Mossaed är ledamot av Svenska Akademien. Hon har gett ut ett flertal diktsamlingar, senast Orden är försenade (2021). Bland utmärkelser kan nämnas Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019), Erik Lindegrenpriset (2019) och Werner Aspenströmpriset (2023).
Att återvända är omöjligt. Ändå prövar Kristofer Folkhammar i sin nya diktsamling att genomkorsa ett småländskt barndomslandskap. Det är en sårig topografi där trevande sexualitet utmanas av latent våld. Måla är ett poetiskt universum där kött och känslor bär den älskande. Vardagssol får honom att lyfta över markerna.
Vi är så långt hemifrån nu ljuset i vårt söta splitter från en gammal horisont den lyste som en hemlig bensinmack.
Foto: Eva Bergström
Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och kritiker, född 1983 och bosatt i Malmö. Han har tidigare gett ut bland annat romanerna Magisterlekarna (Natur & Kultur, 2015) och Är det barnen, baby? (Natur & Kultur, 2021). Senaste diktsamlingen var I takt, inatt (Lejd, 2020).
Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Juryns motivering lyder:
En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss ”Kompression”. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.
Camilla Hammarström belönas av Österrikes Bundesministerium med en översättningspremie för tolkningen av Georg Trakls dikter i utgåvan Bävande över höstliga stjärnor (2022). Lejd gratulerar!
Lejds eminente formgivare Anders Weidar, förlag och tryckeri har prisats av Svensk Bokkonst för Georg Trakl Bävande under höstliga stjärnor. Motiveringen lyder: ”Exemplarisk poesivolym i pappersval, tryck och bindning. Så här ska en poesibok se ut!”
Bokförlaget Lejd har sedan starten för 25 år sedan månat om litterärt innehåll, form, papper och bindning i lycklig förening. Boken ska vara ett handgripligt föremål, vars form ger uttryck för textens andemening.
Tisdag 24 november tog Anders Weidar emot diplomet och samtalade med Yukiko Duke på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Nu finns Åttonde landet av Jila Mossaed på franska! Det är den andra diktsamlingen av Jila Mossaed på franska i översättning av Françoise Sule.
Jila Mossaeds klara skrivande, utan minsta konstgrepp, tar det vardagliga från dess primära funktion och klär det i förtrollning och magi (…) Två hav och två kontinenter skiljer henne från ett land som ständigt skrivs och skrivs om. Åttonde landet överskrider alla gränser.
Poeten och akademiledamoten Jila Mossaed får 2023 års Werner Aspenströmpris. ”Hon ger oss diktens källvatten, till tröst och klarhet”, står det i prismotiveringen. Jila Mossaed är den 18:e pristagaren i ordningen.
Marie Tonkins nya diktsamling undersöker berättelsen om den romantiska kärleken mot en fond av legend och faraoniska myter. Nuet och forntiden krockar när farao Hatshepsut i en svit på sapfisk strof går ut ur sin grav och reser i ett samtida Egypten. I dialog med biblisk kärlekspoesi tematiseras närhet och främlingskap, exil och mörker, minne och dröm. Med förhöjd innerlighet söks kärlekens vinddrag över den omstörtande tiden.
Så lätt skulle jag kunna framkalla dig
igen från den tiden, men gör det bara
sällan, som om den långa exponeringen
skulle blända för skarpt.
Bergen mörknar i tunga veck. I dina ögon inverteras
natten. Över tusentals år av utslocknade kulturer
reste jag till dig. Plankton tändes i vattenbrynet,
som pärlor ur någon ilandfluten legend.
Säg vilket mörkerrum vi besökte,
du som mötte mig vid bussen en Sinaikväll
och de kringdrivande muserna
la sig sida vid sida på stranden.
Foto: Michael Reda
Marie Tonkin har de senaste åren givit ut en handfull diktsamlingar, senast Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt (Black Island 2022). Hon har översatt ett dikturval av Else Lasker-Schüler, Pärlor ur min krona (Lejd 2022) och dikter av den walesiska poeten Menna Elfyn, Cellängel (Black Island 2023).
Pressröster:
Den myllrande, täta och liksom fuktiga strömmen av metaforer är aldrig dunkel, utan klargörande; att läsa Tonkin är som att lyfta fotopappret ut framkallningsvätska och se bilden tona fram. ”Min panna är av koppar, / men mitt hjärta / är mjukt som en kokt rova”, skriver hon, och det är en underbar rad, skälvande både av bibliskt allvar och praktisk vardag.
Josefin de Gregorio, Svenska Dagbladet
Vald till en av årets bästa böcker i Sydsvenska Dagbladet av Maria Küchen:
Marie Tonkins femte diktsamling har inspirerats av Höga Visan, Bibelns mest erotiska bok. Sulamit var kung Salomos älskade, men här rör hon sig också i nuets Kairo. De glittrigt täta dikterna om henne bör avnjutas långsamt som pralinerna i finaste guldasken.
Den bok av Tonkin som Sulamits bekännelser allra mest anspelar på är den besynnerliga medeltidspastischen Korsfararen från 2021. I sin nya bok har hon renodlat sitt bildspråk, vässat sina redskap till det yttersta. Det är en anmärkningsvärd utveckling: om jag tyckte att hon tidigare var ett ovanligt inslag, börjar hon mer och mer framstå som ett ovärderligt inslag – en lysande poet, med ett unikt anslag och en intensiv tilltro till de poetiska verkningsmedlen. Hon gör det omöjliga möjligt med denna expansiva men enhetliga diktsamling.
Bernur
Tonkins skriftspråk är välskrivet och doftar av svunnen tid, romantik och eftertanke. Det är lekfullt och allvarsamt, högtidligt och prosaiskt, allt samtidigt. Omslaget är enkelt och grafiskt formgivet med en bild från fornegyptisk mytologi: Horus-ögat. En bok att långsamt njuta sig igenom, sida för sida.
Olof staplar ved. Först på Bolaget, sedan hemma. Ved måste en ha. Och ved så det räcker, och ved till i morgon, och till om det blir kallt. Såga, klyva, stapla, täcka, torka.
Det är 1945 i en västerbottnisk kustby. Lilian och Margareta försöker dölja sin innerliga kärlek, även för varandra. Margareta sörjer sin far, och hennes mor Tua begraver sin sorg i tankar och sysslor. Alf drömmer sig bort från trakten och sin våldsamme far, men han älskar sin mor Moa och sömmerskan Lia. Freke Räihäs debutroman efter ett flertal diktsamlingar är en kollektivroman som porträtterar ett strängt hierarkiskt samhälle där skogsbolaget regerar med landsfiskalen som förlängd arm. Men ett motstånd gror bland arbetare, folkmusiker och poeter i spe. Alltmedan Bergstöten hoar sitt »Hu bror« och varslar om mörka tider för alla.
Foto: Anna Drvnik
Freke Räihä är bosatt i Degeberga på den skånska östkusten. Han är poet, skrivpedagog och översättare med rötter i Västerbotten och Karelen. Sedan debuten 2001 har Räihä gett ut ett tjog diktsamlingar, bland andra Hem för vård och boende (2017), Vittnesbörda (2018) samt Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten (2020). Stanna kvar är hans första roman.
