Marie Tonkins nya diktsamling undersöker berättelsen om den romantiska kärleken mot en fond av legend och faraoniska myter. Nuet och forntiden krockar när farao Hatshepsut i en svit på sapfisk strof går ut ur sin grav och reser i ett samtida Egypten. I dialog med biblisk kärlekspoesi tematiseras närhet och främlingskap, exil och mörker, minne och dröm. Med förhöjd innerlighet söks kärlekens vinddrag över den omstörtande tiden.

Så lätt skulle jag kunna framkalla dig
igen från den tiden, men gör det bara
sällan, som om den långa exponeringen
skulle blända för skarpt.

Bergen mörknar i tunga veck. I dina ögon inverteras
natten. Över tusentals år av utslocknade kulturer
reste jag till dig. Plankton tändes i vattenbrynet,
som pärlor ur någon ilandfluten legend.

Säg vilket mörkerrum vi besökte,
du som mötte mig vid bussen en Sinaikväll
och de kringdrivande muserna
la sig sida vid sida på stranden.

Marie Tonkin har de senaste åren givit ut en handfull diktsamlingar, senast Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt (Black Island 2022). Hon har översatt ett dikturval av Else Lasker-Schüler, Pärlor ur min krona (Lejd 2022) och dikter av den walesiska poeten Menna Elfyn, Cellängel (Black Island 2023).

Pressröster:

Den bok av Tonkin som Sulamits bekännelser allra mest anspelar på är den besynnerliga medeltidspastischen Korsfararen från 2021. I sin nya bok har hon renodlat sitt bildspråk, vässat sina redskap till det yttersta. Det är en anmärkningsvärd utveckling: om jag tyckte att hon tidigare var ett ovanligt inslag, börjar hon mer och mer framstå som ett ovärderligt inslag – en lysande poet, med ett unikt anslag och en intensiv tilltro till de poetiska verkningsmedlen. Hon gör det omöjliga möjligt med denna expansiva men enhetliga diktsamling.

Bernur