Else Lasker Schülers lyriska författarskap framstår som ett av 1900-talets viktigaste på det tyska språket. Samtida och vän med många av de tyska expressionisterna under början av förra seklet – som George Trakl och Gottfried Benn – skiljer hon sig från dem genom att odla en religiöst färgad kärleksdikt och en poesi med erotiska drag och uttalat sionistisk identitet. Hennes vänporträtt i diktform är varma och generösa. Hennes rolldiktning tog gestalt även utanför boksidorna i identitetslekar som idag kanske skulle kallas queera. Urvalet spänner från debuten Styx (1902) till Mein blaues Klavier (1943) två år innan författarens död i Jerusalem. 

Fråga inget – jag lyssnar 

till dina ögons rushonung. 

Natten är en mjuk ros, 

kom, vi lägger oss i kalken 

och sjunker allt djupare ner – 

jag är trött på döden! 

Pressröster:

”För det är, om det inte har framgått, en försummelse att undvika denna poet. Man kan kalla många tyskspråkiga 1900-talspoeter för ovärderliga, men för mig finns bara en handfull som jag inte klarar mig utan: Rilke, Celan, Sachs, Bachmann, samt Lasker-Schüler.”

Bernur

”Som bäst är Tonkin när hon identifierar och till synes mer självständigt tolkar de lättsammare stråk som snirklar sig fram i Lasker-Schülers poesi, som här, i en knorr som får mig att tänka på Eva-Stina Byggmästar: ”Jag hängde på ett gyllene vårmoln / när världen ännu var ett barn / och Gud ännu en ung far. / Gungande – hej! / i etern, / och mitt ullhår fladdrade – svejs!”. Passagen återfinns i Hebräische Balladen, Hebreiska ballader (1913), poetens genombrottsbok som på ett originellt vis samkör motiv ur ”Gamla testamentet” med tidens populärkulturella och vidlyftiga orientalism. Här blir kärleken den kraft som får David, Jonatan, Ruth och de andra att överträda sina gränser, socialt och sexuellt.”

Petter Lindgren i Aftonblader

”Vari ligger Else Lasker-Schülers tidlösa begåvning? Kanske är det något med ordets förtätning, förmågan att med enkelhet säga saker rätt ut. Hela hennes författarskap kan läsas som ett slags passionslyrik, där smärtan och längtan går hand i hand. Uppmärksamheten riktas mot ett enda vibrerande du, och även om föremålen växlar så består intensiteten och kärleksögonblickets exklusivitet. Det är att färdas upp i himlen och sedan tillbaka ned i jorden.”

Cecilia Hansson i Svenska Dagbladet

”Vilken romantiker Lasker-Schüler är i sin poesi. Dikterna brinner av passion och närvaro och känns rakt in i hjärtat. Jag blir bländad av poetens språk och intensitet. Att dikterna är skrivna för över hundra år sedan är ingenting jag känner av. Något tidsdamm har knappast fastnat på dikterna jag nyss läst ut.”

Nicko Smith, Nickopoet.com

Elios, Eos och Selene. Tre syskon, tre berättelser som flätas samman av begär, svek och illusioner. 

Elios gäckas av passionen till den blinde och hemlöse Orion. Han betalar för operationen som ger honom synen tillbaka, men upptäcker att en bortvänd blick är långt smärtsammare än en oseende. Eos har upplevt den största förlusten av alla. Hon lever sitt liv utan förflutet, ständigt på gränsen till sammanbrott. Selenes största kärlek är orden och skrivandet gör henne blind för det hon håller på att mista. 

Obol för älskande är en roman om förlust, syskonskap och minnets bedräglighet. Bit för bit avtäcker den människans utsatthet och de antika myternas grymhet. 

Selene Hellström är född 1974 och bosatt i Norrtälje. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande och utkom 2017 med kollektivromanen Du är en stork som har landat som utforskar svenskheten i relation till de andra.

Pressröst om Obol för älskande:

”Och det är sannerligen en bra roman. Hellström blottlägger syskonrelationen, och visar hur svårt det är att ha syskon. Kanske för att vi samtidigt vet för mycket och för lite om varandra? Och som Selene säger: ”Syskon kan vara grymma, men det är bara för att kärleken är så gränslös, okränkbar.” Vad den här romanen då gör är att smidigt och elegant plocka bort de ironiska citattecknen kring ”syskonkärlek” – det här är en roman som överskrider ironins anspråk, och blir en finstämd och mångbottnad kärleksroman, som trots sitt mytologiska filter ger en odistanserad bild av kärleken.”

Bernur